En känsla av svårmod

Ibland passar inte bitarna ihop. Mina pusselbitar ligger där på bordet och det känns som ingen av bitarna, för stunden passar ihop. Alla känns konstiga och jag har svårigheter att se helheten. För många förgade blå som himmelen där alla tycks lika. Ingen riktigt tydlig kontur som jag kan börja med och som jag sedan sakta kan bygga upp en sammansatta bild från. Det är som det finns en massa möjliga trådar i mitt liv men jag vet inte hur jag ska göra för att knyta ihop dem.

I dessa lägen har självkänslan fått sig en törn. Det är som att surfa men utan de vågor som kan driva mig framåt. Strömmen tar mig längre och längre ut till havs utan att hitta den minsta lilla våg som skulle kunna föra mig i en annan riktning. Jag tar tag i det som bekräftar min brist på självkänsla och för mig själv längre bort från min egen önskade bild av mig själv. Jag ser hur mitt beteende saknar attraktion men känner i stunden att jag har stora svårigheter att bryta det som pågår. Jag märker hur jag väcker andras känslor att ta avstånd, att vilja hjälpa eller att se sin möjlighet till attack. Jag blottar flera öppna sår,  känsliga för beröring.

Ibland är det mer enkelt att få kontakt med sina egna motgångar än det som faktiskt finns att vara tacksam för. Ibland är motgångens kraft större. 

Det är ok att det är så. Jag behöver bara dra mig tillbaka för att slicka mina sår, samla ny kraft för att sedan komma ut igen och fokusera på det som bekräftar och det jag kan känna en tacksamhet för.   Inför mig själv visa på det som finns i mig som handlar om min egen kärlek, tillit och bekräftelse av mig själv men också det som andra faktiskt visar. I stunden finns inte de monster som jag gärna tror mig se. Det baktankar jag så gärna vill fokusera på finns inte och skulle det vara så, vad har det för betydelse så länge jag själv har tillit till mig själv. 

Varje stund spiralen letar sig neråt är det för att försöka ta tag i minnen från förr. Ta tag i sådant som då bekräftade min brist på värde. Väcka till liv gamla känslor.

I veckan var mina tankar mer ner än upp och det är ok. Jag vet vilka spöken jag kämpar med.

Har du dagar där du inte är dig lik. Dagar där du för en stund tappar fotfästet och blir osäker på var du ska placera foten i ditt nästa steg? Kan du komma åt vad det är som får dig att tveka, vad det är i dig som berörs och som gör dig osäker och svag?

Idag är en dag jag tillåter mig att se inåt för det är där jag kan hitta det som tillfälligt får mig ur balans.