Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

lördag 3 december 2016

I skuggan av mitt jag

Vi misslyckas. Vi har misslyckats många gånger. Vi misslyckats med vissa saker om och om igen. Saker vi vet att vi inte ska göra men ändå gör. Saker vi till och med känner att vi inte borde göra men ändå gör. 

Det är ok att misslyckas. Det är ok att misslyckas om och om igen. Det är ok. Vi är inte mer än människor och vi har våra egna skils. Saker som har fått oss dit vi är idag. Saker och händelser, val och beslut som fört oss i en riktning. Sådant som kan kännas konstigt för andra men som för oss själva är en del av det normala. Allt är inte saker vi fullt och fast älskar men de finns där och allt är en del av oss som vi sakta behöver acceptera. I de bästa av tider lyckas vi acceptera och våga visa det som egentligen är vi, även för andra. Men en del når inte ända fram utan döljer sig bakom vår mask. Döljer sig så att vi kan visa ett annat yttre än den vi egentligen är. Döljer sig i våra beteenden och i vår skugga. Döljer sig i rädslan att andra ska ogilla den vi egentligen är. 

Alla har vi en skugga där det göms något. Saker som inte nödvändigtvis behöver vara dåligt men givetvis också kan vara det. Saker som vi inte tycker om. Saker som vi är rädda för att visa i rädslan för att inte bli älskade. Sådant som vi kanske länge bevarat som en mycket viktig hemlighet. Utelämnat och gömt bakom vår mask som vi tror skyddar oss för det vi inte vill att andra ska se. 

Vår egen hemlighet. Vår egen lilla vrå som ingen annan får tillgång till. 

Samtidigt är vi rädda för att bli avslöjade. Rädda för att någon annan ska veta. Rädda för att något ska läcka som skulle kunna kullkasta hela vår existens. 

Men det är ok, det du går och bär på. Det är ok. Bördan är en del av dig.

Så länge du inte accepterar den börda du vill skydda har du inte heller accepterat den du egentligen är, dina tankar, känslor och handlingar. Då har du inte nått ända fram i att älska dig själv. Men det är ok, du kommer en dag att förstå bättre. 

När jag kan föra min egen kärlek till mig själv, längst in i min egen kärna. Längst in i mig. Först då älskar jag hela mig själv utan skuld och skam. Först då kan jag lägga ner kampen mot mina egna monster och det jag ser, som ingen annan ser. Först då är jag ett med mitt jag fritt från egots kraft. 

Jag kämpar än, med mina inre monster men jag märker sakta, när jag närmar mig mitt eget accepterande att dess kraft avtar och monstren bleknar. 

Hur nära eller långt ifrån är du att acceptera det du gömmer i skuggan av dig själv? 

Idag är en dag jag sakta tänder det ljus som ska få mina monster att blekna. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948