Var är min ledare?

När vi föds behöver vi en ledsagare och ledare. Vi behöver någon som tar hand om oss. Vi behöver veta veta vad som är rätt och fel så vi får en bra start i livet. Vår mamma och vår pappa är de vi ser upp till och tror på. Det finns starka band som inte syns men ändå finns där. Band som får oss att känna tillit och våga följa. Ibland blir inte tilliten den vi kan hoppas på, ändå slutar vi aldrig hoppas på våra ursprungsledare. 

Allt eftersom vi växer upp tar vi mer och mer kommandot över vårt eget liv allt efter vad vi lär oss och ju mer vi ser oss som en egen individ. Det vi lärt oss direkt eller indirekt blir det som leder oss i livet. Detta betyder att vi tar med oss i livet sådant andra lärt sig och fått som vanor och som de lär ut vidare. Vi och andra lär ut saker till våra barn från vår egen historia och det som vi lärt oss och den vi blivit. De svårigheter vi upplever och inte löser är också de vi bär vidare olösta.

När vi märker att saker inte blir så som vi önskar har det troligen att göra med att vi i vissa delar inte blivit den ledare vi borde för oss själva. Vi har lärt oss saker som leder oss i riktningar som ibland blir tokiga för oss. 

När vi inte själva leder oss rätt behöver vi ibland någon som kan leda oss i en annan riktning. En riktning som kan vara bättre än den riktning vi själva valt. Vi behöver, för ett tag ett tillfälligt föräldraskap. En förälder som leder oss rätt.

Ibland är jag inte den ledare jag borde, för mig själv. Jag märker hur jag känslomässigt styr mig, medvetet eller omedvetet fel och i riktningar som jag inte borde. Jag vill inte men ändå sker det. 

Saker jag säger, sådant jag gör eller det jag tänker. Jag ser det pågår men kan ibland inte stoppa det. Det bara sker och jag själv blir åskådare till hur jag leder mig fel. 

Hur medveten är du om dina egna felsteg och beteenden? 

Idag är en dag jag accepterar att jag går fel som ett första steg att gå rätt.