Be inte om hjälp om du inte vill förändra dig

Jag vill ha din uppmärksamhet och jag ber om din hjälp. Jag beklagar mig och jag lider. Jag bär på en smärtkropp och jag har alla argument för att vilja göra ett avslut. Jag visar min smärta och jag får dig att tycka synd om mig. 

Historier om min barndom och min utsatthet. Mina karaktärsdrag och beteenden. Mina barn och mina gamla ex. Arbetsgivare och myndigheter. Historierna avlöser varandra och det kan nästan uppfattas som jag är mer drabbad än andra. Jag får full sympati. 

Jag ber om din förlåtelse och jag intellektualiserar allt och beskriver mina insikter med ord som låter som det kan uppfattas som känslor. Jag är övertygande och det syns att du inte vill göra annat än att försöka hjälpa mig.

Men jag har lurat in dig i ett hörn. Jag har fångat dig för min egen bekräftelses skull.   

Jag vet någonstans att jag inte heller denna gång är beredd att ändra något eller flytta mina positioner. Jag jagade åter igen efter bekräftelse och rörde mig i zoner där jag var helt komfortabel. Min positioner är låsta och jag manövrerar mellan mina öden för att balansera och för att hålla mig kvar i det jag känner igen och kan hantera. Att röra sig på obekant mark eller i områden jag av rädsla, för länge sedan lämnat skulle vara allt för farligt. 

När jag ber om hjälp, men egentligen inte vill ha någon hjälp, kliver jag ytterligare ett steg längre bort från mig själv. 

Ber du om hjälp men vill egentligen inte förändra något?

Idag är en dag jag funderar på vad jag egentligen behöver hjälp med och verkligen vill förändra.