När jag gör mig till en fånge

Vi är så många som vet vad som är orsaken till att saker och ting blivit som det blivit. Vi vet vem eller vilka det var som gjorde att det blev så här. Vi vet vad som hände som är orsaken till att vi själva är som vi är och det blir också det vi skyller på. Givetvis förebrår vi oss själva för saker vi gör i nutid och sådant vi gjort men grunden till att det är som det är, är något helt annat. Min mamma, min pappa, min man, min sambo eller min hustru. Samhället, myndigheterna, min arbetsgivare eller mina barn. Vi pekar och vi menar att någon annan varit den som startat allt. 

Kanske är det så att vi som barn eller på annat sätt blivit oerhört utsatt och att det har satt sina djupa spår. Kanske är det så att någon utnyttjat oss eller på ett obehagligt sätt kränkt eller förtryckt oss. Kanske har vi blivit slagna eller våldtagna, svikna eller oerhört sårade. Kanske har någon annan ljugit och varit otrogen, misshandlat oss eller psykiskt utsatt oss för oerhörd tortyr. Kanske har något hänt på en mängd andra sätt och fått oss att lida och att leva i en terror. 

Men så länge vi pekar på någon annan är vi fortfarande beroende av den andra för att läka. Så länge vi enbart ser den andras gärningar utan att se vad vi då eller senare själva gjort kommer vi aldrig att bli fria. Vi kommer för evigt att vara fångna i någon annans grepp där den andra är den som ska göra jobbet. Vi kommer fortfarande själva att vara gisslan i ett drama som vi själva inte kommer att kunna styra. Vi fortsätter att vara beroende utan att äga oss själva. Vi blir våra egna förövare. 

Först när jag inser att jag själv är en del av min egen misär kommer jag också att inse att jag är en del av lösningen för att bli fri. Jag kommer att förstå att det är jag själv som sitter bakom ratten och att varje gång jag styrt ned i diket är det på grund av mina egna val. Men samtidigt som jag kan styra ned i diket kan jag också styra mig själv därifrån. Jag äger mig själv och jag och ingen annan. I stunder kan jag tro att det är på ett annat sätt på grund av någon annan men varje sådan tanke styr mig fel. 

När jag kommer till en punkt där jag börjar inse att jag själv är en del av problemet kommer jag också att förstå att jag själv är en del av lösningen. Den dagen kan vara den största dagen i ditt liv, den dag du ser att det finns en väg ut och den dagen du förstår att dörren inte alls är låst. 

Jag är tacksam för att jag idag hittat en väg ut och haft möjlighet att finna den väg som är min. En ny väg som givetvis inte enbart är guldkantad men som ger mig de verktyg jag behöver för att leva ett bra liv. Den kunskapen är också den kunskapen jag lär ut till andra för de som vill ha min kunskap och hitta sin väg.

Utan mina egna reflektioner och mina egna insikter skulle jag aldrig hitta min väg ut. Det är med min egen kraft och kunskapen om hur jag hittade något nytt. 

Vem är orsaken till att du har det som du har det från början? 

Idag är en dag jag ser min del i allt som sker.