Ärlig mot mig själv

Jag har hela mitt liv varit oärlig. I alla fall mycket länge! Det har varit en vana som blivit jag. Jag har t o m ljugit om saker som jag inte behövt ljuga om! Helt vansinnigt! Detta har gjort mig arg, irriterad, icke givmild och full av moral om andras beteenden. Jag har känt som jag alltid eller väldigt ofta varit på vakt, inte kunnat lita på andra och varit försiktig med vad jag berättat för andra för att inte säga fel saker som inte överensstämt med min påhittade historia.

Jag har inte litat på andra för jag har inte kunnat litat på mig själv!

Detta har fått en massa konsekvenser som gjort att jag känt att jag hela tiden haft en skuld som jag gått och burit på som jag varit tvungen att kompensera för.

Det har gått åt en massa energi till helt onödiga saker! Den som till slut förlorat på allt detta har varit jag.

När detta blivit uppenbart för mig och när detta inte blivit samma vana för mig som tidigare reagerar kroppen direkt när jag kliver in i ljugarlådan. Det blir trångt, påverkar mitt humör och jag får en klump i halsen som jag inte vill ha! Jag märker det direkt och tar mig snabbt därifrån genom att var ärlig.

Tidigare sköt jag på detta problem framför mig. Nu möter jag min rädsla direkt och rättar till det jag håller på att kliva in i! En oerhörd skillnad. En oerhörd lättnad.

Väljer jag att inte vara sann för andra är jag inte heller sann mot mig själv. Det smärtade mig länge vilket slöseri detta var och hur detta påverkat mitt liv.

All förändring startar och slutar med att jag behöver vara sann mot mig själv vilket betyder att jag behöver och vill möta mina rädslor istället för att fly från dom. Jag behöver ta konsekvens över mina olika val jag gör och öppet visa vem jag är . Främst för mig själv.