När jag har en känsla

Jag hade kontakt med en vän för några veckor sedan. Det var ett tag sedan vi haft kontakt. Av olika anledningar har det inte blivit av. 

När vi talade med varandra var det nått jag kände i kontakten som inte var i balans. Hur vi talade med varandra, vad vi berättade för varandra, glädjen, lusten och nyfikenheten. Det fanns en känsla i samtalet som jag inte riktigt kunde identifiera och ta på. Känslan var att det var just ur balans.

Mina direkta automatiska tankar blev, "- Vad är det som jag inte gjort eller missat". Mina tankar därefter tänkte att min känsla kunde handlade om min väns egen situation samtidigt som jag kunde se att det inte automatiskt låg hos mig.

Min automatiska tanke var att ta på mig skuld på den känsla jag kände. Ett gammalt beteende som jag lärde mig som mycket ung.

Denna gång talade jag inte öppet och ärligt om vad jag kände. Jag insåg det efter samtalet, vilket var tokigt av mig. Min tanke var att jag skulle ha velat fråga, inte ifrågasätta och bara tala om vad jag kände, "- När vi talar så känner jag det här...."

Att acceptera känslan, att jag känner och lita på den genom att använda mig av den i en ärlig dialog med andra är mitt bästa sätt att agera. Att skapa funderingar och tankar omkring det jag känner utan att fråga och beskriva öppet min känsla skapar fantasier och sådant som aldrig leder mig framåt.

Kan du ibland känna att det är nått som du inte riktigt kan ta på i dialog med någon annan? Hur agerar du i dessa situationer?