Alla har vi öden att bära

Inger är eller har det värre än någon annan. Alla har vi öden som vi bär. Saker som hänt som påverkat oss och vårt liv. Sådant som gör oss sorgliga, glada, ledsna, osäkra, tysta eller snackiga. Öden som format karaktären hos just oss själva. Sådant som vi ibland vill vara och ibland vill vara utan. 

Vi har alla öden att bära och vi behöver lära oss vilka det är så att vi kan känna igen vem vi är. För just vem vi är behöver vi acceptera för det är just den vi är när vi är. 

Det har tagit mig mängder av år att våga acceptera att jag är den jag är, se den jag är, höra den jag är och att vara den jag är i stunden. Jag är den jag är och det betyder inte alltid att den jag är och det jag gör är behagligt och angenämt utan det är. 

När jag tillåter mig att se vilka tankar jag har, vilka beteenden jag har och vilka handlingar jag gör då, då har jag också chans att ändra på dessa om det är det jag vill. När jag inser var jag är är det enklare att ta sig därifrån eller stanna kvar.

Länge har jag trott att det mina tankar skapar är en sanning och att det är det tankarna skapat som är det rätta. Det har bland annat inneburit att jag har tankar om hur saker ska vara och där jag själv haft svårt att acceptera mitt eget beteende. Trots detta har mina känslor låtit mig vara kvar i ett gammalt beteende. Detta har skapat en konflikt i mig. Förändringen har inneburit att jag även intellektuellt accepterar att beteenden som jag tankemässigt förkastar ändå är en del av mig i stunden och detta har underlättat för mig och mitt sätt att tänka. Jag kan acceptera och erkänna saker som jag föraktar och har då på sikt kanske möjlighet att påverka det i någon riktning. 

Man brukar säga att jag är inte mina känslor, jag är inte mina tankar och jag är inte mina handlingar just för att när vi säger att vi är, är chansen mindre att vi kan göra något åt det. Men samtidigt kan det vara ok att i stunden erkänna och acceptera att i stunden är jag detta på ett eller annat sätt. Vissa saker kanske inte kommer att kunna ändras och då behöver jag förhålla mig till det. 

Mitt öde är sådant som kanske kommer att bestå. Jag kommer inte att kunna ändra grunden i mitt öde men vill ändå fortsätta leva ett bra liv. Då ligger det något bra i att acceptera att jag är sådant som mitt öde skapat. Utifrån detta kan jag sedan förhålla mig. 

Vem är du och vad har skapar dig? Vad är det som du behöver acceptera?

Idag är en dag jag utifrån betraktar vem jag är.