Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

tisdag 18 oktober 2016

Min smärta är min

Det finns alltid skillnader. Skillnad med att ha ett jobb jämfört med att inget jobb ha. Skillnad med att leva i ett land utan krig jämfört med att vara rädd för att dö varje dag. Skillnad mellan att inte ha något jämfört med att aldrig få mat för dagen. Extrema skillnader som existerar varje dag där de som har det sämre är betydligt fler än de som har det bättre. Jag är lyckligt lottad oavsett vad som händer.

Ett slut är alltid ett slut och i går hade jag en föraning om vilket besked jag skulle få idag. Min morbror har gått bort. Han var den person och nära vän som alltid funnits där och vars relation växt varje dag i mitt vuxna liv. Han var kopplingen till mina föräldrars historia och generation. Han var en kämpe som hittade ett sätt att leva som passade honom och gjorde egentligen karriär först efter sin ålderspension genom att skriva böcker och bli den författare och journalist han alltid önskat att få vara. Han var verkligen den som jobbade för en inkomst men levde för sina intressen. En fattig pensionär som hade det bra. Han var min morbror och jag är stolt för honom lika stolt som jag upplevde att han var för mig. Han kämpade ett år med att komma tillbaka från sin stroke men till slut gick det inte, kroppen sa ifrån.

När någon gått bort så är det slut. Då är allt som gäller denna människa historia och inget går att reparera eller ångra. Minnet är det som håller oss kvar. Minnet och tacksamheten att få lära känna min morbror. Vi hade egentligen en mängd historia ihop men också en mängd likheter och ett patos som gjorde att vi tillhörde varandra på något sätt.

Min smärta idag är inte värre än någon annans smärta men min smärta idag är min och idag tillåter jag mig att känna, att minnas och att vara. Jag tillåter mig att tycka synd om mig själv och jag tillåter mig att vara ledsen. Jag tillåter mig själv att låta andra känna med mig. Jag tar emot min egen sorgen. Jag är värd att få känna sorg och jag är just nu känslig. Samtidigt är jag inte gjord av porslin.

I mitt huvud tonar "... en sång för alla dom...". Texten handlar om de ensamma och det är kanske så att i stunden känner jag mig ensam i sorgen även fast jag har flera att tala med.

Tänker du ibland att din smärta är större än någon annans? Vågar du stanna kvar i den smärtan även fast det finns andra som kan ha det mer smärtsamt?

Idag är en dag jag tänker på allt det goda som min morbror givit mig under så lång tid.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948