Jag är en ganska lokal företeelse

Jag tror att det som finns inne i mig i vad jag känner, tänker och gör borde även intressera andra. 

Jag tänker en massa och ägnar tid att i tid och otid förmedla mina upplevelser och mina tankar till andra. Dessutom förväntar jag mig att de ska vara intresserade och lyssna och gärna tycka precis som jag. Jag känner en massa och har någon slags förväntan att andra ska sympatikänna som jag, i alla fall förstå att jag kan känna som jag känner och i vissa stunder känna empati.

I stunder när det känns tung eller jag har det svårt med mig själv eller någon annan vill jag gärna att de ska bry sig, se mig och fråga hur jag har det. I stunder vill jag till och med att de riktigt mycket ska känna min djupa smärta. 

Men det är inte så många som förstår, hör eller ser. Det är inte så många kanske inga som har varken möjlighet, tid eller lust för att engagera sig i just mig. För den delen är det inte heller så lätt att veta hur just jag vill ha det eftersom jag kanske aldrig eller mycket sällan sagt vad jag önskar. 

Kan de inte bara känna och se mig. 

....

Men egentligen.

Men egentligen är det kanske inte så konstigt. 

Jag är ju bara en ytterst lokal företeelse på denna jord. Ytterst lokal som ett mycket lokalt regn. Andra har sina lokala regn jag har mina. Alla de processer och all den historia som jag bär på som präglat mig är mycket, mycket lokal. Inte ens min syster känner och tänker som jag och då har vi ändå levt ihop under minst 15 år i samma familj och med samma föräldrar.

Så kanske är det inte så konstigt att jag och du är väldigt mycket lokala och att det därför är väldigt svårt, kanske omöjligt att förstå en annan människa eftersom vi inte finns i den andra människans kropp och hjärna.

Mina referenser, mina minnen, mina sammanhang, mina rädslor och mitt mod. Allt det där är mitt och just bara mitt. Visst kan jag dela skärvor av det som finns inne i mig men det kommer ändå bara att vara en bråkdel av det som verkligen finns där. För jag är en ganska lokal företeelse.

Egentligen förstår jag att det inte är så lätt för andra att förstå, engagera sig och vara en del av mig för de andra är en del av sig och även de en ganska lokal företeelse som i sin tur har liknande tankar som jag om just detta men utifrån sitt eget perspektiv.

Vilka tankar och känslor har du om dig själv och vad du önskar att andra ska göra mot dig?

Idag är en dag jag känner tacksam över att jag kan se mig själv i ett större sammanhang.

 

Extrem- jag är extrem

Om vi upptäcker att vi själva är extrema på något sätt kan det vara bra att börja titta efter vad det är vi går och bär på. Det kan vara så att vi går och bär på något som vi behöver kompensera på ett eller annat sätt. Alla strävar vi efter någon slags jämnvikt och balans och det vi går och bär på skapar ofta ett distorsion som behöver balanseras.

Det kan handla om en självkänsla som skevar, mindervärdeskomplex eller kanske händelser som hänt under barnåren. Rädslor som fått oss att stänga av och skapat beteenden som har någon slags källa. 

För min del var det brist på självkänsla och bekräftelse som lärde mig att hitta andra sätt att tillfredställa det jag kände att jag inte dög till själv och inte själv klarade av att bekräfta. Jag skapade egna bekräftelser i avsaknad av de bekräftelser jag tyckte att jag saknade som liten. Jag har alltid varit extrem på olika sätt samtidigt som jag till en början var en blyg pojke. Men jag har tagit risker och jag har satt igång saker jag kanske inte förståndsmässigt borde. Det har i min egen innre rädsla funnit någon slags orädsla som ändå givit mig modet. Främst kom detta under mina senara tonår. Men det moder och den viljan har också lett in mig på villospår. Allt i min jakt på att bli sedd vilket troligen har sitt ursprung i min uppväxt och mina föreställningar om hur set skulle ha varit istället. 

Är du extrem i något? Städar för mycket? Tränar för mycket. Droger? En besserwisser? Väldigt kontrollerande? Perfektionist? Väldigt dominant eller väldigt undergiven? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet och har tilltro till att i mitt eget reflekterande om mig själv kommer jag att ha möjlighet att bryta ny mark och lära mig mer om mig själv. 

Det är min vilja som styr mig

Regn utmanar mig. Regn får mig ibland att tappa fokus och får mig att gå in i en offerkänsla. Jag klarar regn ett tag men sedan blir det ett hinder för mig. Jag blir ett offer och blir destruktiv. Jag gör saker som mer handlar om att döda tid och jag tappar min egen vilja och gnista. Istället för att hitta nya vägar plöjer jag ner mig själv i gamla fåror och gör sådant jag vet att jag efteråt inte kommer att känna mig så särskilt nöjd med. Jag önskar att jag i dessa lägen accepterar det som är och väljer att gör nya bra val men det är inte alltid det blir så. Jag går istället tillbaka till gamla beteenden som ger mig känslan av rastlöshet och leda. 

Mina val, vilka de än är visar vad jag känslomässigt vill och är det så att jag fortsätter att skapa situationer som ger mig en dålig känsla är det enbart min ovilja att förändra och min vilja att få fortsätta känna det jag egentligen inte vill känna.  

Det är min vilja för stunden som leder mig fel och gör att jag inte tillfrisknar och når dit jag tänker att jag vill nå. De val jag gör är ett uttryck för att jag vill tillfriskna eller inte tillfriskna och de valen är helt mina egna. Om mina val handlar om att inte tillfriskna behöver jag för stunden lämna över mig till någon som kan leda mig rätt utifrån vad jag vill.

Detta är ett enkelt exempel på hur vår vilja leder oss i olika riktningar. Vi är aldrig viljelösa utan vi har alltid en vilja som bottnar i vad vi känner och den viljan leder oss i olika riktningar. För att skapa förändring behöver jag ändra min vilka som i sin tur bottnar i min egen känsla om mig själv. Jag behöver med hjälp av någon annan eller med mig själv fråga och ta reda på vad jag vill och utifrån detta göra nya val. Jag behöver ändra mitt tänk så att detta kan leda till en nya känsla som gör att jag kommer att vilja tillfriskna. 

Jag har alltid ett val och det är mina val som leder mig och skapar resultat.

När min vilja tryter och jag inte kan leda mig själv behöver jag acceptera detta och tillåta mig att lämna över mig till någon annan som för stunden är starkare än jag och låta mig bli ledd. Först när jag släpper min egen vilja kan jag lära mig något nytt som sedan kan leda mig själv vidare. 

Det är min vilja som fört mig hit och vill jag förändra mitt liv behöver jag också förändra min egen vilja. 

På vilket sätt har din vilja fört dig på avvägar? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att det alltid finns en ny chans att förändras. 

Rasism och fördomar

När jag ser hur rasism och fördomar breder ut sig i allt som är obekant och konstigt blir min första tanke att detta måste ta ett slut. Vad får människor att stödja nazism och vad får människor att säga fruktansvärda saker till grupper av andra människor. Vad är det som händer som får oss att visa den mest fruktansvärda sidan av oss själva?  

Jag tänker att det i botten är rädslor som får människor att ta ställning och då för det lätt att anklaga en hel grupp. Rädslor av att egentligen själv vara marginaliserad. Rädsla för att vi själva inte får vara vara med och att det är någon annan som får mer än jag själv. 

Människor vi möter är annorlunda på olika sätt. De talar ett annat språk. De har en annan hudfärg och annorlunda kläder. De har en annan kultur och sätt att se på saker och ting. Vi vill gärna klumpa ihop allt och säga att de är alla så. Inte individer utan alla tillhör en och samma grupp med liknande värderingar och fulla av falskhet och lögner. Man kan inte lita på dem och är det något fel som gjorts eller saker som blir orättvis så är det deras fel. Det är bögarnas fel som någon sjöng. 

Vi söker, vi och dom oavsett om det handlar om invandrare eller om det handlar om politik eller i någon annan typ av fråga eller gruppering. 

Och visst vi förstår inte och vi har en mängd åsikter om vilka värderingar de andra har när de inte beter sig och tycker som vi. När det gäller människor som invandrar var det samma typ av företeelse när människor kom från en annan socken för 150 år sedan och mer. Andra tog jobben och andra tog socknens kvinnor. 

Vi behöver någon att skylla på för att vi själva känner att vi kanske inte räcker till och att inse detta är mer smärtsamt än att peka ut någon annan. Särkilt om det är någon gruppering man inte har en direkt relation till. 

Samtidigt som jag skriver detta så inser jag att jag inte kan fördöma andra för då gör jag på samma sätt. Jag ser på grupperingen av individer istället för enskilda händelser. I grund och botten handlar det om rädsla och rädsla innebär att männkiakor kan behöva hjälp att hitta ett annat sätt att tänka, inte bannor för vad de gör i sin rädsla.

Vad jag behöver göra är att som nu försöka hitta ord och tankar för att kunna förstå vad der är sim sker. Allt annat leder bara mig själv in i en dans jag själv inte vill vara med om. 

Jag behöver förstå och möta andra där de är oavsett om det handlar om offer eller förövare. Först då kan jag i mig själv möta mina egna fördomar eftersom jag alltid behöver börja med mig själv. Jag behöver söka fakta på samma sätt som jag har idéer om vad andra behöver göra. 

Hur lyckosam är du i att försöka förstå andras beteende innan du börjar att argumentera?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag vågar möta mina egna fördomar och förstå att det är en del av både min och andras processer. 

Livet är och det inkluderar allt

Det är ett antal saker som fått mig den senaste tiden att särskilt reflektera. Livet och dess skörhet. 

Det första tanken är vad är det som gör att jag kommer undan så lätt? 

Jag märker hur andra drabbas runt omkring mig och har så mycket svårare och djupare saker att behöva fundera över och prövas i. Sådant som har med liv och död att göra. Plågsam smärta och rädslor som kräver mycket. Det handlar om att stå ut med den yttre och innre smärtan. Existentiella tankar och känslor blandat med kraftiga rädslor som givetvis finns inne i oss men som vi ibland hittar olika strategier för att dölja både för oss själva och andra. 

Just när vi tror oss tappar kontrollen är just kontroll det som vi definitivt i dessa situationer jagar efter. Vi jagar efter möjligheten att kontrollera något eftersom det vi vill kontroller har ett eget liv och låter sig inte förföras. 

Vad är jag då, med mina besvär och tankemönster. Vad har jag då egentligen att komma med. Simpla gamla känslor från förr som hemsöker mig i tid och otid och som påverkar min närvaro här och nu. Detta handlar inte om liv eller död. Känslan kanske var så en gång i tiden men definitivt inte nu. 

Ryck upp dig! 

Den andra tanken är att livet i sig är så förgängligt. Vi finns en stund kanske blått någon microsekund i denna jords livscykel och under den tiden kan vi stöka till det ganska smycket. Både med oss själva och den jord vi lever på. Hur blev det så här. 

Jakt på överlevnad. Jakt på trygghet. Jakt i girighetens tecken. Jakt på bekräftelse. Jakt på närhet. Jakt för att slippa vara ensamma. 

Ändå är det inte detta livet handlar om utan livet handlar om den enda simpla förmågan att lära sig att vara tacksam och leva här och nu. Hitta ett sätt att uppskatta det som pågår. Lägga ner vår egen strävan att uppnå något större och bättre och därmed stilla oss att se det vi faktiskt har. Inte sällan missar vi att uppskatta det som finns närmast oss och låter oss istället snegla på det som vi inte har. Bra, kanske du tänker det är bra att ha en strävan. Visst kan det vara så men risken finns att vi då inte öppnar ögonen för det vi faktiskt har. Tro inte, bara för att du uppnår det du strävar efter att lyckan då är gjord om du inte innan lärt dig att uppskatta det som faktiskt är. 

Jag märker hur jag behöver hitta balansen mellan vad jag vill och vad jag faktiskt har. Mina tankar för mig gärna till det jag ännu inte har istället för att uppskatta det jag faktiskt redan har. 

För den som inget har är detta ända vägen. För den som allt har finns det fortfarande en väg kvar att vandra. 

Är du nöjd?

Idag är en dag jag känner mig nöjd och tacksam. 

Slut! 

En Borg är inte alltid en borg

Vi har troligen alla gjort misstag. En del har gjort större misstag andra mindre. Några har gjort väldigt grova misstag där vissa till och med strider mot landets lagar. Inte omöjligt att de flesta någon gång gjort det sistnämnda, ibland utan att kanske riktigt veta om det eller tar det för att det ändå är ok. 

Vi begår misstag och tokigheter på olika sätt. Vi säger konstiga saker till varandra, vi kommer i slagsmål, brusar upp, gör hemska saker och kommer med mängder av olika anklagelser. En del kanske är sanna många känslomässigt styrda. 

Hur vi beter oss är styrt av vad vi har med oss från vår uppväxt, olika saker som hänt i livet, dagsformen, psykisk obalans, stress, psykisk sjukdom, missbruk, diagnoser och en mängd andra orsaker. Konsekvenser som ibland skapar beteenden som blir utöver det "normala". En del känner ånger efter och vill gottgöra andra inte.  

Om det inte är en väldigt grav personlighetsstörningar är jag övertygad om att de flesta inte vill vara som de gett uttryck för och därför nästan alltid känner skam. Personer, rent allmänt är ofta för det mesta helt ok men kan ändå ibland få svårigheter att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. Stress, djup ilska, svår kränkning, posttraumatiskt besvär eller t.ex. personlighetsstörningar i samband med missbruka av alkohol kan få oss att helt ändra våra beteendemönster. Vi blir personlighetsförändrade. Människor med långvarig missbruk är ett bra exempel på hur olika det kan vara hos personen när personen är nykter och personen när han är onykter. Det är verkligen två olika personligheter som doktor Jekyll och Mister Hyde. Den ena personen är lätt att älska den andra går det inte att älska. 

I mitt arbete med människor som hamnat lite snett i sina liv är just skillnaden mellan att vara en "normal" människa med "normala" beteenden och den som faller utanför dessa ramar hårfin. Det ena leder till det andra som till slut skapar ohållbara situationer. En del har ett fungerande nätverk och en tillåtande omgivning andra inte. En del har förmågan att söka hjälp för att komma till botten med sina egna problem andra saknar detta, oavsett samhällsklass. För de som vågar söka hjälp och vågar titta på sina egna beteende brukar det gå ganska bra för och leder oftast till att man hittat orsaker,  nya lösningar och vägar till ett bättre liv. För de som inte är beredda att reflektera över sina egna liv kan livet inland bli ganska torftigt. 

Det kvittar om vi är politiker, direktörer, arbetare, tjänstemän, pensionärer eller arbetslösa alla kan bli drabbade på samma sätt som vi kan bli drabbade av en förkylning. Allt handlar om vilken motståndskraft vi har för att hantera det vi blir utsatta för. 

Anders Borg är en offentlig person men han är också en vanlig människa. En vanlig människa av kött och blod som på samma sätt som alla andra kan göra misstag, grova eller mindre grova som får konsekvenser. Han, som vi andra kan skada andra när vi gör våra misstag och han som andra får också stå för de misstag som man gör, som oftast. Det finns lagar som styr detta på samma sätt som det finna människor i vår omkrets som gillar eller ogillar det vi gör. Ibland blir vi förlåtna ibland inte. Som oftast behöver vi be om ursäkt när vi skadat andras person eller andras sak. En del kommer lättare undan andra döms i förtid.

Jag vet att i samband med att personer har konstiga beteenden finns det oftast personliga tragedier bakom. För Anders Borg är det troligen på samma sätt. 

Vi kan alltid peka på andra och ha åsikter om vad andra gör. Oftast är det för att lindra våra egna tillkortakommanden och det egna lidandet. Vi tar oftast ställning utifrån den information vi enbart fått från ett håll och fått en sida av saken, sällan får vi hela bilden. 

Jag hoppas, när jag gör tokiga saker att folk frågar mig vad det var som hände och väljer att se hela bilden inte enbart det man attraheras av att vilja se. 

Jag har gjort en mängd tokigheter och också blivit dömd av andra på olika sätt. Detta är inget jag idag funderar över utan mer tar lärdom av.

Vad har du gjort? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag är en människa som både kan se mina brister och min styrkor. Jag väljer att fokusera på det som får mig själv att växa. 

Jag en man- men hur blev det så

Jag är uppenbart en man. Om inte annat så går det att se på mig att jag är en man. Jag har hår på kroppen, mörk röst och så har jag en penis. I mitt födelsebevis står det också att jag är en pojke och jag har också uppfostrats som en sådan. Jag har även en syster och vi ser inte lika dana ut rent kroppsligt. Så då är jag en man.

Men hur blev det så här och varför blir det så självklart? Vad gör mig till man förutom det rent fysiska?

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster. Jag är storebror och jag hade min far som förebild för hur jag skulle vara som man och min mor när det gäller min längtan, attraktion och till det kvinnliga i mig. Båda formade mig socialt i kombination med mina hormoner, fysiska attribut och förväntningar. Jag lärde mig sakta ett bli den man jag är idag tillsammans med allt annat som livet givit mig fram till idag. Framgångar och misslyckanden (lärdomar) har format mig och fått mig att förhålla mig till mig själv och min omvärld.

Jag har begått en stor mängd misstag men jag har också lärt mig en himla massa saker. Framgångarna finns där men det är väldigt lätt att fokusera på misstagen även fast de är betydligt färre än mina framgångar.

Tidigt i min uppväxt lärde jag mig att familjelivet inte alltid var så spännande och kul. Familjen var dysfunktionell och detta hade båda mina föräldrar ärvt från sina respektive familjer. Jag kan idag se att beteenden som mina förfäder och förmödrar haft har gått i arv ända fram till min egen generation. Sociala arv som satt oerhört djupa spår i släktträden. Förebilder på hur män är män och hur kvinnor är kvinnor. I botten rädslor som präglat beteenden. För min del blev det rädslan för att bli själv, rädslan för att få vara genuin och skör och beteenden som följde där av för att undvika dessa rädslor. Jag läde mig att bli ilsken och jag lärde mig att bli medberoende. Jag lärde mig att bli otrogen och jag lärde mig att såra. Jag lärde mig att känna skuld och jag lärde mig att vara hemlig. Jag lärde mig givetvis också en mängd spännande och bra saker som att våga och att ta ansvar. Jag lärde mig att ta tag i saker och få lite som jag tänkte att jag ville. Jag lärde mig att vara charmerande och påhittig samt att bland annat kunna flirta.

Jag var tonåring på slutet av 60- talet och 70- talet så jag lärde mig att det var lite fult att leva upp till de mansideal jag haft som förebild. Detta skapade stor osäkerhet i mitt jagande efter rollerna att vara man, pappa och människa. Kanske är det först nu jag har landat i en del av mitt sökande.

Allt detta och en himmla massa annat skapad jag och detta har gjort mig till den man jag är just nu. Men jag har mycket kvar att lära och upptäcka.

Hur har det kommit sig att du är den man du är idag? Vad hände under resan och vad har gjort dig till dig? Vilken historia går du och bär på?

Skriv ner din livhistoria och berätta för dig själv hur det blivit att du är den man du är idag. Jag lovar det läker och ger dug en bra bild om dig själv. Respekt men också tacksamhet.

Idag är en dag jag känner tacksamhet för allt jag får vara med om och allt jag lär mig under tiden. 

Det går över med tiden

Många säger efter en skilsmässa eller i samband med att något allvarligt och hemskt hänt att "det går över med tiden" och " du ska se att tiden läker alla sår".

Vi säger det gärna för att trösta och vara snälla. Kanske säger vi det för att vi själva gärna vill tro på det och att vi har svårt med att se andra lida, särskilt när saker nyligen hänt. Vi vill så gärna hjälpa till. 

Men hur fungerar det? Kommer våra minnen sakta att glömma det som varit? Kommer vi att få mindre besvär eller kanske inga alls av sådant vi till en början upplevt som mycket besvärligt och kanske fick ångest av?

Sådant som bara tillfälligt skrämt oss och som i övrigt inte sätter några djupa spår i oss eller som vi inte får några andra känslomässiga besvär av kommer ganska snabbt att fasas ut och kanske bara bli ett minne av händelsen inget mer.  

Händelser som varit traumatiska känslomässigt kommer däremot att mer bestå och kan enkelt väckas till liv igen känslomässigt om vi inte gör upp med det som hänt. Backhoppare som rasar i ett hopp tvingar sig själv upp i backen igen så snabbt som möjligt för att inte ha kvar minnet och känslan av fallet för att fortsättningsvis klarar av att hoppa. Den senaste känslan behöver bytas ut med en ny mer positiv känsla. På samma sätt är det egentligen med alla saker som vi inte prövat än och är osäker på om vi klarar av. Det bästa sättet är just att pröva tills man lyckas. Den nya känslan kommer då att ersätta känslan av att kanske inte klara av det. Varje misslyckande adderas och förstärker just denna känsla. Däremot att klara av och inse att det inte var så farligt att ens misslyckas kommer att stärka modet. 

Så gamla minnen av misslyckanden, utsatthet, förnärmanden och andra olika slags trauman kommer inte att försvinna utan sätter spår som visar sig på olika sätt. Spår som gör att vi inte vågar ta risker och inte vill utsätta oss för att känna dessa känslor igen. Spår av att få sina egna farhågor besannade. Spår i form av ältanden, fobier, förändrade beteenden och ovilja att bli utsatt för andra känslor och komma i situationer som kan upplevas som skrämmande även fast vi aldrig tidigare varit i en liknande situation. Vi blir rädda och därmed förändrar vi våra karaktärsdrag. 

Men det finns en väg. Det finns en väg att ta sig ur allt detta och det är just att mata hjärnan med positiva händelser för att förstärka motsatsen. Risken finns annars att vi matar hjärnan med det som bekräftar våra negativa känslor och tidigare negativa upplevelser. 

Slår vi oss på knät kommer såret för alltid att vara kvar i form av ett ärr. Med tiden kommer ärret att blekna men ärret finns fortfarande där.  Ibland är det ett större sår och då behöver vi behandla det kanske genom att sy eller äta antibiotika eftersom såret blivit infekterat. Troligen kommer då såret att slutligen läka och sakta blekna. Om vi inte skulle ha sytt eller behandlat såret skulle det kunna bli hemska konsekvenser. På samma sätt är det med våra psykologiska sår. 

Så nej tiden läker inga sår varken gamla eller nya. Såret finna kvar och behöver ibland mer konkret behandlas av oss själva eller genom någon annan. Vi behöver mildra och underlätta att såret sakta kan läka och bleknat ut som enbart ett minne. 

Har du sår inne i dig som du behöver ta hand om? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att många av mina sår enbart är olika slags minnen. 

Vi är vår egen motsats

Banne mig blir det mer och mer tydligt för mig hur vi alla agerar på olika sätt för att kompensera vårt eget beteende. Vi är inte enbart en person med ett beteende utan vi är en person med olika beteenden, någon slags dubbelnatur. Vi hittar olika sätt att skapa jämnvikt och det tar sig olika uttryck. Jämnvikt för att skapa en balans i oss själva. 

Vi kan ta mig som ett exempel som alltid värnar om likhet och lika värde mellan könen. Jämlikhet är jag uppfostrad med, kanske inte i hemmet men i den ungdomsvärld jag senare växte upp i.  Jag hade mött förryck i min grundfamilj vilket gjorde detta med jämlikhet än mer viktigt. Ändå lyckades jag i livet på olika sätt skada andra och då särskilt kvinnor med mitt sätt att vara och bete mig. Jag skapade en egen dubbelnatur, en mörk sida som var motsatsen till det jag ville att andra skulle se. Sällan medvetet men det var så det blev. 

Den ordentliga chefen som har stor makt på en arbetsplats kan ha en helt annan situation i hemmet med sin familj. 

Vad vi kämpar mot under dagen tänder vi på under kvällen. 

Det som skapa vår vardag och som är viktigt på dagtid blir dess motsats i mötet med vår partner. Vi attraheras till vår egen motsats. 

Kaos i livet skapar ofta ett starkt kontrollbehov. Vi gör vad vi kan för att kontrollera det vi kan.

Summan av våra synder är konstant.  Begreppet är en ursäkt eller snarare en förklaring till varför vi gör som vi gör men visar ändå på att det finns en strävan till jämnvikt. 

Balans och jämnvikt verkar vara väldigt viktigt för oss. Vi lär oss att vi ska skapa balans i vårt liv, då brukar det bli ganska bra. Kanske finns det en väldigt viktig sanning i detta som vi behöver vara uppmärksam på. 

Vi är av en dubbelnatur och vi kanske är det för att kompensera någon sida av oss som vi har lite svårare att hantera. Saker vi upplevt eller beteenden som vi tagit till oss som vi på ett eller annat sätt har lite svårt att vara ärlig med. Vi har alla olika hemligheter som vi känner att vi kanske behöver bevaka. 

Samtidigt är jag övertygad om att vi kan kontrollera våra beteenden, om vi bestämmer oss för att göra det. Jag kan vara ilsk men är det sällan eller aldrig på jobbet. Det är kontroll och jag har mött många andra som kan hantera det på liknande sätt. När jag säger att vi kan bestämma oss för att förändra menar jag att vi kan få oss att övervinna de mörka sidor vi har inom oss genom eget arbete. Självklart är det olika gamla känslor och inlärda beteenden som finns inbakade i oss som gör att vi beter oss som vi gör. 

Vilken dubbelnatur är du? 

Idag är en dag jag gör mig medveten om att jag har flera sidor där många av dem har sin egen motsats i mig själv.

Lyckan ligger inte i målet

Är det något jag har förstått så är det insikten av det faktum att målen som jag nått inte är min lycka. Det har varit så uppenbart, när jag nått de mål jag så mycket kämpat för så har också glädjen avtagit. Jag har varit tvungen att inse att jag strax efter jagat andra nya mål. Så har det varit när det gäller kompisrelationer och så har det varit när det gäller partnerrelationer. Just partnerrelationer i sig är detta väldigt tydligt och jag har talat med mängder med män omkring just detta. När jakten väl är över och männen inklusive mig själv fått den partner vi jagat efter så är också en del av lusten borta. Det blir som vi mer går igång på jakten än att nå själva målet och behålla bytet. 

Det finns en trigger i att ta sig till målet.  

Jag har byggt hus och jag har fantastiska ställen att vara på. Jag har så jag klarar mig och jag kommer inte att lida någon nöd om det inte är så att jag blir sjuk på något sätt. Men ändå när jag sitter med allt detta som jag behöver så är jag ibland ändå inte riktigt nöjd. Jag känner lust för mer, bättre, snyggare, häftigare och mer eftertraktat. Jakten på att nå det perfekta. Jag blir inte riktigt nöjd och vill kämpa efter mer. 

Jag jämför och jag söker, jag drömmer och jag fantiserar. Jag söker efter mer som om jakten i sig är målet och inte själva målet. En vänner sa till mig för inte så länge sedan att han slutat med att jaga nya mål och att han insett att målet i sig är att leva i nuet och att vara tacksam för det som han har. Detta mål är evigt och verkligen svårt att nå samtidigt som han märkte att när detta blev hans mål blev också hans liv lugnare, mer harmoniskt och i balans. 

Jag antar att du som jag är lite beroende ibland av att slösurfa på internet och så särskilt på Blocket och Hemnet. Surfa och kolla runt efter drömmar. Ofta inser jag att jag efter ett tag egentligen inte behöver något mer och att jag har det ganska bra. Vad ska jag med ett nytt hus till eller ett nytt projekt? Vad ska jag med en ny pryl? Drömmar och nya mål kanske egentligen mer är ett sätt att stilla min oro och min inte nöjd faktorn. 

Så fundera ytterligare en gång vad det är du vill med de mål du sätter. Visste ska du sätta dina mål men fundera på vad dina mål är en lösning på. När detta blir klart för dig då kanske detta i sin tur kan innebära att du behöver sätta andra  ta mål. 

Det blir ingen cabriolet eller veteranbil. Det blir ingen egen strandtomt eller skogsmark. Det blir inga andra typer av jobb och en mängd  med pengar på banken. Det är inte där min lycka bor. Min lycka bor i att leva här och nu och leva i en bra balans. Min lycka är att vara tacksam för det jag har och den jag är. 

Vad är det du inte behöver och vad är det egentligen du verkligen behöver?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag själv kan bestämma precis vad jag vill t.o.m att vara tacksam för det jag har. 

Vi är inte bara en sak

Vi är bra att springa eller sjunga. Vi kanske är en j-kel på memory eller att handla aktier. Vi kanske kan skriva eller teckna eller varför inte bygga hus eller göra en smörkniv. En del är bra på att laga mat, måla eller vara vänliga och trevliga. Några vet hur man smider eller är bra på att basta. Några andra är bra på att flirta vissa att vara social. Vissa är det bra att samtal med för de är bra på att lyssna andra vet hur man leder andra. En del kan till och med göra det mesta. Vi är alla bra på något det gäller bara att komma på vad det är. 

När vi gör tokiga saker som att slå ner någon annan, säga dumma saker, vara bedräglig eller dum leder det oftast til att vi enbart uppfattas att vi är just enbart detta. Vi identifieras för det vi gjort allt annat kommer i skymundan. På samma sätt är det om vi får problem med att hantera sådant som droger, alkohol, sex, våld, bedra, överviktig och t.ex svält. Vi blir då helt plötsligt även här bara en sak och allt annat vi kan och gillar kommer i skymundan. 

Vi har så lätt för att kategorisera och döma andra. Hjärnan vill gärna ha det så för att enklare kunna bedöma vad det är som är bra eller dåligt. Men ändå är det inte en sanning utan bara en förenkling utifrån en första bedömning. 

Det som blir tokigt är att även vi själva låter oss döma ut oss själva bara utifrån en handling och stämplar oss på samma sätt som andra gör utan att vara uppmärksam på vem vi egentligen är vilket ofta kanske alltid handlar om kombinationer av sådan vi gör, det vi känner, tänker och hur vi är.  

Vi förstärker våra misslyckanden och har svårigheter att belysa våra framgångar. Vi fokuserar på de ynka procent som kanske inte blev så bra istället för att se på de övriga procent som blev väldigt bra. 

Jag kan se hur jag lätt ältar i allt som varit dåligt och nästan förringar det som jag är ganska bra på. Intellektuellt förstår jag att jag är mer än vad jag gör och mer än en sak men ändå känslomässigt vilar ett ensidigt tänkande kvar som styr eller pockar mina känslor. 

Det finna stunder jag klarar av att se hela mig men det finna också stunder jag bra ser en bit av mig.

Vem är du?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag är mer än bara en sak. 

Vad du gjort eller inte gjort har ingen betydelse

Vi gör en massa eller låter bli att göra en massa annat. Vi känner ånger eller glädje för det vi gjort eller inte gjort. Vi oroas eller glädjs över konsekvenserna. Känslan efteråt kan ibland bli väldigt besvärliga när vi själva insett vad vi gjort. Men som alltid det som har skett har skett och går inte att göra annorlunda. 

Vad som däremot har betydelse är vad vi gör. Gör med oss själva och gör med andra för just detta kan vi påverka i stunden. 

Visst har jag ångrat mängder av sådant jag gjort. Jag har ångrat så jag hatat mig själv. Jag har förbannat mitt agerande och jag har under väldig långt tid, kanske redan som barn föraktat mig själv för mina egna handlingar även de handlingar eller konsekvensen av brist på handlingar som jag själv inte var orsak till eller hade ansvar för. I den soppan har jag själv ibland bekräftat den känsla jag haft av mig själv genom att bli den som begått handlingar som jag verkligen haft ansvar för.  Låter det komplicerat så är det för att det är komplicerat men än mer viktigt att göra klart för sig själv. Inte för att förringa utan för att förstå och därmed inte lägga allt för stor börda på mig själv och samtidigt för att själv kunna förlåta. 

Det är de handlingar jag gör, även de mot mig själv som räknas oavsett om det är tänkta tankar, känslor eller direkta handlingar. Det är i mitt görande jag skapar det möjliga. 

Och jag vet.

Jag vet att det alltid finns nya handlingar att göra. Ny handlingar skilda från de gamla och skilda från min egen historia eller historiska arv. Det finna allt nya handlingar att göra som kan ta oss själva och våra relationer till andra nivåer. Inte fyllda av hämnd eller hat. Inte fyllda av skam eller skuld. Inte fyllda av hämnd eller nya vedergällningar.  Bara fyllda av kärlek. Kärlek till främst mig själv men givetvis också till andra. 

Det räcker inte med att tänka. Det räcker inte med att känna. Det behöver handlas. Kärlek som behöver ges. Ursäkter som behöver formuleras till andra eller förlåt som behöver uttryckas på något sätt. 

Det är i dessa handlingar saker kan förändras.  

Finns det saker som du skulle behöva göra men inte gjort men som du länge tänkt eller känt? 

Idag är en dag jag får ett uppvaknande i vad jag själv ofrivilligt tagit på mig.   

Mannen ett svin, jag känner kärlek

Det kan vara så att jag konstruerar det samtidigt så kommer vissa saker lägligt för mig. Alllt jag möter har något att lära mig även i motgångar eller kanske just precis då. Som jag berättade tidigare läser jag en sommarbok om en gift man och hans besatta älskarinna eller vad jag ska kalla henne. Nej inte älskarrinna för hon är tydlig med vad hon vill ha men accepterar det vaccum som ständigt skapas i hennes besatthet att ändå tro att mannen kommer att lämna sin fru. Både antar sina roller och kanske är det inte den besatta kvinnan som jag just nu har något att lära mig av. Hon har egenskaper jag känner igen även i mig själv utan jag fokuserar mer på vad det är hos mannen som ändå betar mig och får mig att både känna avsky men samtidigt känna väldigt starkt för. Mannens känsla av ensamhet och längtan att inte vara själv och bortstött. Mannens behov av bekräftelse och stilla sin egen känsla av att egentligen vara mycket ensam. Befrielsen för mannen ligger i att hela tiden hålla kvinnans längtan efter honom vid liv så att hon kan fylla upp hans tomrum och ångest över att egentligen var en man som är påtagligt mycket ensam. Inte ensam och brist på allmänt  sällskap utan ensam och känslan av saknad av just den där innerliga närheten som förhållanden ibland kan skapa där det finns något som smält samman ett par. 

Samtidigt lurar i bakgrunden de båda kvinnornas sjätte sinne som känner stark misstänksamhet och vaksamhet som då än mer ökar avståndet mellan de båda kvinnorna. Det är uppenbart hur den strategi mannen har kommer att leda till än mer alienation som enbart kommer att öka mannens ångest. På detta har mannen sedan skaffat sig en ny kvinnliga relation som ska kompensera de brister de andra två utsätter honom för. Allt skapat av honom själv där enda medicineringen är total ärlighet. 

Jag känner igen mannens strategier och har varit i denna cirkus, han i boken befinner sig i. Jag har både medkänsla och känner hur det kryper i kroppen av vad det är som kommer att ske. Det jag känner handlar mer om mig och den cirkus jag själv lät mig starta förförd av all den bekräftelse jag jagade. Hur jag gång på gång skapade lögner samtidigt fåfängan av alla de risker jag tog genom att bli upptäckt. Vilket jäkla helvete jag då satte igång. Bara det faktum att läsa detta igen i boken väcker gamla känslor och en vilja att aldrig mer igen hamna i liknande situation. Må jag vakna i tid och inte låta mig förföras av skogsrået som alltid gömmer något bakom sig jag inte vill se. 

Att låta mig bli förförd handlar om att söka efter det jag tror mig sakna. Söka efter förälskelsen som falnat eller det jag inte tror att jag återigen ska kunna finna hos min partner. Sökandet efter idealet som aldrig kommer att uppenbara sig. Sökandet efter något mycket djupare som jag troligen saknat sedan jag var mycket liten. Kärleken, närheten och att få bli utvald. 

Längtan är stark, lika stark som lusten efter det söta eller som jakten efter kolhydrater efter en blöt kväll. Du kan bara inte stå emot. 

Jag lider med mannen och hans längtan, saknad och lögner. Måtte han och givetvis även hon kliva ur sina respektive rädslor och finna sin egen vägen ut. 

Vad är din Akilles häl och din svaghet du kanappt klarar att motstå? 

Idag är en dag jag tvingar mig att känna, genom en bok som väcker gamla obehagliga känslor till liv igen. Jag känner tacksamhet över att jag kan tillåta mig känna och uppleva det som varit men samtidigt vara vaksam på att liknande situationer kan uppstå igen. 

Rastlöshetens gäckande cykel

Det blir så uppenbart när jag tillåter mig själv att ge mig utrymme, hur jag njuter av de situationerna. Jag har önskningar och gör det jag egentligen vill och skördar där efter. Läsa en bok och inte lägga börda på att det tar tid. Ta en sväng med båten,  göra strandhugg utan att se det som slöseri med tiden. Ta det där morgondoppet som jag egentligen alltid tycker om. Ta tag i saker och där efter känna mig nöjd av resultatet. Få uppdrag jag tagit på mig gjorda i god tid. Bara som exempel. 

Det finns en njutning i att ha gjort saker, känslan av att vara nyttig och duglig. Jag behöver än mer lära mig att njuta även i stunder jag inte gjort så mycket utan bara tillåtit mig att vara, så länge det är det jag vill. Men ack så svårt. Jag vill vara bara vara men vill göra saker ännu mer och känner mig mer tillfredställld av det vilket skapar skam eller skuld när det inte blir så. 

Men ändå jagar jag de stunder när jag tillåter mig att ha situationer när det inte behöver hända så mycket och ändå känna att det är en bra dag. 

Det är som om det vilar en evig rastlöshet i mig som inte låter sig bli mättad. Rastlösheten har styrt mig in i olika fållor. Produktiviteten är en del av det men även  sådant som är destruktivt. Tillfällen när jag jagat eufori och nått dess upplösning för att stilla min rastlöshet som sedan lösts upp i bekymmer och större oreda. Kanske, blir min upptäckt i skrivandet, är just oredan också ett uttryck för att stilla rastlösheten fast i förtäckt form. Självklart är det så fast jag inte haft dessa tankar förut. På samma sätt som kaoset kan var en känsla av att stilla oro, om kaoset i sig är välbekant. 

Jag sitter i en vilstol på en klippa just nu några sjömil från mitt sommarställe och tränar mig i rastlöshet. Mitt skrivande fick mig att stilla känslan ett tag vilket är typiskt. Ändå sitter jag här och det känns bra att inte vara på väg utan att bara vara. Nej solen visar sig inte alltid och det är ok på samma sätt som vindarna skiftar. Jag behöver inte jaga det optimala utan bara tillåta mig att det som är, är gott nog. 

Jo jag vet det är enklare att erkänna detta i skrivande stund men att sedan leva upp till det, alltid svårt. Men jag lär mig och jag tränar. Jag lär mig och faller igenom men lär mig för att kanske nästa gång lyckas. 

Hur är ditt förhållande till din rastlöshet?

Idag är en dag jag åter igen märker hur min rastlöshet är en del av min person. Jag accepterar och lär mig och det gör mig tacksam.

Vi skapar alla vår egen inre värld

Läser just nu en bok om en kvinna som är mer än förälskad i en man som är gift. Vi kan säga att hon är besatt. Mannen smickras av uppmärksamheten och kvinnan tyder allt mannen gör som tecken på att han ändå älskar henne och kommer att skiljas från sin fru. Mannen vill egentligen enbart ha uppmärksamheten men kan inte motstå frestelsen att ta ytterligare steg. I kvinnans inre värld är allt som sker olika tecken på hans kärlek till henne och utifrån detta bygger hon upp sitt eget liv. 

I vår inre värld kan allt hända. Vi skapar vår egen verklighet och bygger upp vårt eget liv, vårt sätt att tänka, våra känslor och handlingar utifrån den inre värld vi skapat. Ofta samspråkar den yttre och den inre världen men inte sälllan har den inre världen egen makt och vill gärna styra det som ska ske. Vi förförs och vi leds in i vår egen fantasivärld där vi skapar de möten vi själva önskar. Vi älskar och hatar med samma kraft både oss själva och andra. Vi drömmer och vår fantasi får den inre världen att bli verklig allt döljt i ett skimmer av att vilja uppfylla vår inre längtan och saknad. Längtan efter mammas närhet eller pappas bekräftelse. Längtan efter det vi inte fick som barn. 

Vår inre värld gör oss besatta och får oss att aldrig ge upp. Vår inre värld skapar krig utan verklig motsättning. Vår inre värld skapar kärlek som är ensidig. Vår inre värld skapar följder vi från början sällan räknar med. 

Egentligen är just den inre världen väldigt besatt på många olika sätt. Besattheten leder oss ibland in på olika villospår som får oss att komma längre bort från oss själva. Besattheten är ett utryck för våra fantasier som sedan får oss att fokusera och bli bekräftade av vår egen fantasi. 

Jag vet hur jag skapade mina egna sanningar och dessa fick mig att bli förförd och besatt. Allt var dock skapat av min egen fantasi och min önskar om att få bli bekräftad. Besattheten ledde till otrohet, svek, lögner och att jag i stunder vände mig bort från den verklighet jag faktiskt levde i. Jag saknade gammal kärlek och jagade efter möjligheten att få känna denna känsla igen istället för att ta tag i det liv jag befann mig i. 

Vår fantasi skapar hjältar, förövare och offer. Enda chansen att bli mer neutral är att våga berätta för andra var våra tankar och känslor för oss. Vi får chans till en andra bedömning av vår fantasi. Kanske är det vad andra också tänker eller så är det något annat. 

Hur mycket lever du i din egen fantasi? Berättar du för andra vad du tänker och fantiserar om? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag har mina fantasier men samtidigt vet jag skillnaden mellan vad jag fantiserar om och min egen faktiska verklighet som jag lever i. Ibland är det ok att fantisera ibland behöver jag jorda mig och ta tag i det som är här och nu.

Kärleken ligger ibland gömd, långt bakom

Någonstans där borta långt inne där bakom finns kärleken. Den kärlek som är så innerlig och så längtande. Den kärlek som är så villkorslös och bejakande.

Men ändå vill den inte visa sig i sina ord  och sina handlingar. Den är alldeles för långt bort och har svårigheter att leta sig ända fram, hur mycket jag än vill. 

Istället visar sig regler och förmaningar på ett sätt som skrämmer mig själv. Jag försöker skapa någon slags perfekt värld, en värld jag inte ens själv kan leva upp till,  med mina regler och förmaningar. I min vilja att visa min djupa kärlek dödar den kärlek som har chans att leta sig ända fram till mottagaren. 

Jag är fördömd och i allt det jag skapar blir det spegelbilder av det jag lärde mig i min uppväxt. Spegelbilder jag hatade och  inte ville föra vidare i mitt liv som man, vän och förälder. Ändå är det just detta som sker, om och om igen. Jag är fördömd och får bära dess börda.

Det är så lätta att försöka skapa struktur och ordning i en situation vi egentligen helt saknar kontroll över. Förmodligen var det just detta mina föräldrar försökte göra, var och en på sitt eget sätt. De hade lärt från sina föräldrar som i sin tur hade lärt sig från sina. Min mormor var uppväxt hos sina farfar och farmor eftersom hennes föräldrarna inte tog sitt ansvar. Min morfar hade ett stort behov av bekräftelse men saknade förmågan att se till andra. Min mamma ärvde utsattheten. Min farfar var en sträng man som försökte med regler styra en svår situation. Min pappa ärvde ilskan som jag förde vidare. Min farmor skapade utifrån de förutsättningar som gavs och det faktum att hon hade blivit bortlämnad när hennes mamma dog ung. 

Ändå, i allt detta finns det en mänsklighet och en kärlek som på olika konstiga tafatta sätt försöker ge sig till känna. Många gånger med språk som blir helt omöjligt att förstå.

Jag upptäcker ofta det faktum att det i mig finns hur mycket kärlek som helst men som jag ibland får svårt att visa. Kärlek som jag skulle vilja ge och inget annat men som lämnar spår likt allt annat än kärlek. 

Jag är ledsen för det. 

Hur lätt har du för att visa innerlig kärlek? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan se mig själv och få kontakt med mitt innre liv. 

Släpp taget om det jag inte kan förändra och förändra det jag kan.

Det är tveklöst så att jag kan enbart förändra det jag kan. Vill jag dessutom förändra någon annan är det förenat med mycket jobb och lite resultat, kanske är det omöjligt och är det möjligt kommer det att ta oerhört lång tid. 

Den enda som jag kan hela historien om inklusive alla känslor, tankar och handlingar är just jag själv. För mig finns det få hemligheter om möjligt enbart det som letat sig in i mitt eget undermedvetna. Jag vet vilka val jag gjort och jag vet vilka rädslor jag går och bär på. Jag vet vad jag offrat och jag vet vilken skam och skuld som tynger mina axlar. Jag vet ta mig hundan allt om mig själv. Jo förstås kanske inte det som andra vet om mig som jag själv ännu inte blivit medveten om. Jag är övertygad om att det finns delar jag fortfarande behöver utforska för att mer klart möta hela mig själv. 

Men att förändra mig själv är både slitsamt och krävande. Det kräver både mod och styrka och alla konsekvenser kommer jag att få bära själv. Därför är det i sin inledning mycket enklare att försöka förändra andra. Men ändå dödsdömt. 

Otroligt att det kan vara så svårt att inse just detta.

Jag har alltid försökt att förändra andra allt från att ändra på åsikter till att förändra beteenden. Jag lärd mig tidigt att försöka förändra mina föräldrar. Mina föräldrar skulle bli sams och de skulle ge mig kärlek. De skulle bekräfta mig och de skulle bekräfta varandra. Min pappa skulle sluta dricka, sluta att vara otrogen och hans kulle sluta att vara ilsk. Min mamma skulle ta hand om sig bättre, göra sina egna val och inte vara beroende av min pappa. 

Alla förslag styrda hur jag såg på det hela och vad jag ville utan att egentligen fråga mina föräldrar om de ville förändra något trots deras klagan. 

 I inser att jag lärde mig tidigt att försöka skapa ordning i ett kaos, ett kaos som jag senare lärde mig att "älska" läs "känna mig trygg med".

I allt detta sitter jag nu här och behöver varje dag tala om för mig själva:

Ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

När jag successivt lär mig detta faller så mycket på plats och gör mitt liv så mycket enklare att leva. Ändå gör jag tappara försök varje dag för att försöka återgå till hur jag gjorde förr som då egentligen enbart gjorde livet mer komplicerat. 

Ränderna sitter så djupt i mig att jag varje dag behöver påminna mig själv att det finns alternativ. 

När jag väl tar till mig "Sinnesrobönen" som texten ovan är en del av så påminner jag mig själv varje dag om hur viktigt det är att inlåta mig själv i nya rutiner och släppa de rutiner som fört mig längre bort från mig själv. 

Vilken bön behöver du läsa och påminna dig själv om varje dag? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet till att jag är en levande person som gör misstag men att jag duger ändå förbannat bra. 

Det finns ingen returrätt på val

 Vi gör alla val i livet. Egentligen är det just det vi gör, vi gör val och vi får konsekvenser av våra val. Vi gör val som handlar om risker där vi upptäcker att något var farligt eller möjligt. Vi gör val som sårar eller får andra att känna lite mer kärlek.  Vi gör val som lär oss att överleva men som i sin tur får andra konsekvenser vi inte önskar. 

Vi gör en mängd olika val och inga av dessa valen finns det ångerrätt i. När vi valt och agerat så blir det som det blir. Bra eller mindre bra. Gjort är gjort. 

Det val vi gör blir som en tatuering, den kommer att för evigt finnas, kanske blekna eller lämna efter sig ärr som påminner om de val vi gjort. 

Val är bra. Genom val för vi oss själv framåt och så att vi får mat för dagen och tak över huvudet och kan känna känslor av tacksamhet och kärlek. Våra val skapar möjligheter men också svårigheter. Alla val vi gör kommer vi att få konsekvenser av och det blir vi själva som får ta alla dessa konsekvenser, positiva eller negativa. Ibland själva ibland genom att vi glädjer eller skadar andra. 

Jag har många gånger önskat att det fanns ångerrätt på en del av de val jag gjort så jag hade kunnat backat tiden. Men jag hade aldrig köpt den försäkringen och idag kanske jag inte heller hade lärt mig allt det som jag lärt mig idag och varit den jag är just i denna stund. Jag är ju samtidigt en produkt av allt detta som livet och mina val fört mig. 

Ångrar du ibland saker du valt att göra? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag lärt mig så mycket men samtidigt ledsen för att andra, på min resa, själva fått ta de negativa konsekvenser av mina val.

Meningen med livet är relationer

Leva själv och utan att relaterade till andra skapar främlingskap både till andra och till oss själva. Vi behöver andra att relatera till för att relatera till oss själva. 

Vi behöver pröva våra tankar och stämma av våra känslor. Vi behöver känna både meningen med att var behövd och att behöva. 

Jo vi står för oss själva, jag har propagerat detta länge men ändå behöver vi relatera till andra för att förstå oss själva och känna mening. Vi klarar oss själva och vi kommer att överleva men vi behöver relatera till andra och annat genom att känna meningen med livet. Meningen med varför vi finns och vad vår uppgift är. 

Den grundläggande meningen med livet, som det är för alla levande varelser på denna jord allt från bakterier till djur och människor, är att reproducera oss. Vi har som uppgift att återskapa vår egen varelse för eftervärlden. Sedan kan vi kanske undra hur lyckosamma vi människor är med detta, i det långa perspektivet, med tanke på hur vi förstör vår jord. Ja kanske är vi som skarven, vi bosätter oss, tar det som finns och skitar ner för att sedan dra vidare till en annan plats. Kanske är det meningen med livet, bli den som till slut ensam överlever. Eller så är det något annat.

Tillbaka till det mer nära och personliga. När vi känner egen mening får vi också möjlighet att få tillgång till känslor som vi själva ibland kan ha svårigheter med att få kontakt med. Känslor av närhet och känslor av att bli behövd. Känslor av att hålla igen eller att få leva ut. Känslor av att få älska någon innerligt eller för den delen hata. Känslan av att älska som en förälder till ett barn eller ett barnbarn eller känslan av att känna längtan eller besvikelse. Känslan av att bli hörd men också att behöva hålla tillbaka. 

Jag tror att detta med att själv bli förälder lyfter oss in i en ny värld som hi annars aldrig skulle få kontakt med. I detta fall menar jag bestämt, i alla fall som pappa att det är ungen skillnad om det är mitt eget biologiska barn eller inte. 

Vi behöver känna mening och vi behöver relatera enbart på detta sätt kan vi växa. Vi kan komma långt alldeles själva men inte enda fram. 

I mitt liv ser jag hur jag ägnat en oerhörd tid åt att just relatera till andra och hitta mening i att relatera. Jag var länge ett ensamt barn, ja förutom min syster. Ensam genom att jag gick mycket för mig själv. Jag hade kompisar men hade en känsla av att jag var ensam. Genom relationer och sedan från tonåren i relation med kvinnor. Som vuxen och nu över 60 blir detta med nätverk och relationer med andra än mer tydligt och jag märker att jag i stunder ändå varit dålig på att bevara dessa relationer. Jag lärde mig sent att förstå vad i mig som styrde att det blev så. Idag uppskattar jag dessa relationer även fast jag inte alltid i vissa stunden är helt komfortabel med dessa situationer, som om jag lärt mig att vara själv. 

Hur är det med ditt nätverk och hur hanterar du det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag reflekterar över min egen situation och värderar de nätverk jag har. 

Rutin är medfött

Om jag skulle ge ett ända råd just idag så är det; - Skapa bra rutiner för dig. Resten ordnar sig allt efter som.

Barn skapar egna rutiner och sin egen ordning. Barn älskar att göra samma sak om och om igen. Samma bok. Samma mat. Samma personer som ska hämta på dagis. Allt ska vara samma och det ska vara ordning. De lär sig att ställa saker i rader och skapa ordning. Detta skapa trygghet och gör tillvaron lite mer enkel. Lätt att förestå och inget att bli rädd för. Så vill hjärnan ha det och så vill vi vuxna ha det. Autistiska människor önskar det samma och där är det väldigt tydligt hur viktigt det är för att kunna skapa en lugn kontrollerad situation. 

För vuxna människor, generellt är lösningen den samma. Vi går samma väg till och från jobbet. Vi äter samma typ av frukost. Vi semestrar gärna på samma eller liknande ställen varje år. Vi äter samma eller liknande mat jul, påsk och midsommar. Vi har olika traditioner och vi trivs med dessa. Ibland försöker vi ändra på våra rutiner men ganska snabbt faller vi tillbaka igen. Vi älskar rutiner även fast vi ibland säger att vi hatar dem. 

Religionen, vilken Gud eller överhet vi än tillbedjer bygger på olika typer av rutiner och seder. Går vi och handlar vill vi rutinmässigt enkelt hitta våra varor enligt vissa rutiner. Mjölk längst in. Frukt och fel saker i början, godis sist  osv. Det så framgångsrika tolvstegsprogrammet bygger på samma principer som sedan är kopierar i andra typer av modeller allt historisk sprunget från behovet av rutiner för att skapa ordning som man känt till så långe människan funnits.

Har vi kaos i vårt liv lär vi oss att vi ska kontrollera det vi tror att vi kan kontrollera. Vi städar frenetisk. Vi tränar som en galning. Vi gör olika saker och det blir  inte sällan en besatthet, allt för att skapa lite ordning och reda i ett liv som kanske annars är i oordning.

I mitt arbete med de kunder som jag har eller har haft är det just rutiner som är en viktig del. Rutiner för att bryta gamla rutiner. Är vi beroende, oavsett vad det är; mat, sex, kemiska preparat, bekräftelse, spel eller något annat är dessa egentligen  sprungna ur gamla rutiner som behöver bytas ut mot nya rutiner. Mitt arbete handlar bland annat om att hjälpa andra att bryta gamla rutiner och skapa nya. Få människor att bryta rutiner som handlar om att känna efter och börja tänka mer. Sluta tänka så mycket och börja känna mer. Sluta känna och tänka och istället gå till handling. Bryta invanda rutiner och ersätta dess med nya rutiner som kanske fungera bättre än de rutiner vi haft. 

Gå ner i vikt handlar om rutiner. Gå upp i vikt lika så. Bli en bra förälder handlar om rutiner på samma sätt som att bli lärd. Bli en bra aktiehandlare handlar om rutiner på samma sätt som att bli framgångsrik i annat. 

Vi behöver lära oss rutiner och vi gör det av någon anledning. Skapa trygghet är en anledning. Rutinerna har kommit till för att vi ser att något fungerar och då gör vi på samma sätt igen. Dricker jag alkohol blir jag mer säker och röker jag cigaretter blir jag lugn. Flörtar jag blir jag bekräftad och tränar jag regelbundet blir jag muskulös och mer trygg samt tänker mindre på sådant som oroar mig.

Så mitt råd är att vill du förändra något ändra på dina rutiner. Gör på ett annat sätt rutinmässigt för då blir det på ett annat sätt. Vi kommer att tänka på ett annat sätt och vi kommer att känna på ett annat sätt.

Mitt nya liv har växt fram med utgångspunkt från nya rutiner på samma sätt som mitt gamla liv var byggt på rutiner. En del har jag bytt ut en del har jag kvar, några kommer jag att behöva byta ut med andra.

Hur viktigt är rutiner för dig? 

Idag är en dag jag känner att om jag väljer att kroka på bra rutiner mår jag också bra. 

Min egen närvaro avgör allt

Vad betyder det att vara närvarande, egentligen? Det är ett himla tjat om detta. Släppa kontrollen och vara närvarande. 

För att kunna svara på frågan behöver jag sätta mig ner, sitta bekvämt, andas in och ut. Lyssna på de ljud som finns omkring mig och de dofter jag uppmärksammar. Se vad jag har omkring mig och hitta värden i alla de intryck jag får. Värden som handlar om tacksamhet att just jag kan sitta just här på denna plats och förnimma och uppskatta det som kommer till mig. Världen och jag är full av liv och intryck och det är enbart jag, för mig som kan välja att se, dofta och höra det jag vill. När jag fyller alla dessa sinnesupplevelser med sin egen kraft är det just närvarande jag blir. Närvarande är att förnimma de små intrycken och hitta tacksamhet i att få uppleva just det. 

Jag har dykarcertifikat och jagat för att se de stora fiskarna och andra djur. Desto större desto bättre. Det fanns så mycket att se och upptäcka och det stora och ibland det lite farliga var målet. Men vid ett möte med en dykinstruktör började jag förstå vad jag missat. Hon var nämligen expert på att hitta de små varelserna i vattnet. De små neonfärgade sjöhästarna och de andra enormt små djuren. Hon lärde mig att uppskatta havets hela innehåll och inte enbart det som var självklart att uppskatta. 

Så närvarande handlar om att få mig själv att komma i balans och i en takt så att jag själv hinner med att se livet som pågår utanför mig själv och välja att reflektera och ta till mig de intryck som jag själv vill ha. Närvarande handlar om att göra val och att förstå att livet är det som pågår utanför mig själv och inse att jag kan välja att vara med eller stå utanför. 

Så om jag lyckas att ha denna närvaro, vilket absolut inte är enkelt men möjligt och om jag lyckas med detta så blir konsekvens av detta att jag släpper kontrollen över det som jag ändå inte kan kontrollera. Då finns det stora möjligheter att jag kan få tillgång till ett väldigt bra liv.  Mitt eget liv. 

Bara känslan av att formulera denna blogg och dessa ord som bildar meningar jag själv kan ta till mig är en viktig närvaro för mig. I mina texter finner jag svar som jag sedan i livet kan praktisera. Jag lyckas inte alltid men har dialogen levande och väljer att aldrig ge upp. Jag är, jag gör, jag känner och jag tänker därför finns jag. Det räcker. Resten hänger på mig. Ibland räcker det med att bara vara, ibland räcker något annat. Inget är för litet eller för mycket. 

Skulle du behöva bli mer närvarande i dig själv? Eller är det så att just det du är just nu räcker precis. Varken mer eller mindre för denna du är just du just nu?

Idag är en dag jag uppskatta precis så som det är just i stunden. 

När vi tillåter oss att släppa taget

Det blir så tydligt när vi bara låter det flöda och den propp som suttit så hårt helt plötsligt släpper taget. Allt får chans att bara forsar ut hämningslöst. I gråten finns tillåtande och kärleken. I gråten finns möjligheten och avsaknaden av hinder. I gråten öppnar sig en liten strimma av hopp att åter igen få komma i kontakt med vårt eget genuina jag. 

I en samtalsgrupp jag har var vi denna gång betydligt fler än vanligt och jag hade en känsla av att det låg något i luften. Det kan ha varit inbillning eller en efterkonstruktion men det visade sig att det var något speciellt. 

Flera i gruppen har gått många gånger, en del i ett år. Några är ganska nya och funnit mening att fortsätta. Några var i går i gruppen för första gången just denna dag. Detta var också avslutningen inför sommaruppehållet. 

Tidigt kom en av killarna åt sin egen känsla och blev väldigt ledsen. Egentligen var det inte många ord som behövde sägas utan det fanns ett stort behov av att släppa taget om den ilska och den frustration av saknad som killen känt inom sig under troligen många år. Känslan av att vara hemlig med sina egna  känslor som länge gömt sig långt där inne. 

Direkt efter kom en annan kille, efter ett tag, åt något mycket djupt. En känsla av saknad och bekräftelse som hade sitt ursprung tidigt i hans uppväxt. Känslan av att vara bortvald och inte sedd. När gråten slutligen kom öppnades hans ögon och han började se sina egna mönster och sammanhang. Han började se barnet i sig och det han inte ville förmedla till sina egna barn. 

Inom loppet av 20 minuter kom gruppen åt något mycket djupare än vad samtalet klarar att nå. För flera var det inte orden som behövde bära utan det var känsla av befrielse och lättnad att äntligen få komma åt något mycket djupare, naket och mer sant som helt plötsligt fick möjlighet att ta plats. Det var som när någon vågar, vågar andra följa efter. 

När samtalet och känslan i gruppen blir ärlig och genuin blir det så mycket energi som samlas på en och samma gång så det är nästan svårt att värja sig. 

Tankar kan ta oss en bit på vägen, det skrivna ordet formuleras till meningar och kan ta oss en bit till. Talet får oss själva att lyssna på våra tankar och ord och får oss att känna och reflektera. Ibland finns det inte fler ord att säga utan allt landar inne i oss och bottnar i en känsla eller fler som blir svåra att värja sig ifrån. Känslor som till slut får vår kontroll på fall och öppnar helt nya dörrar. Dörrar som vi kanske längtat efter att få öppna allt för länge. 

När vi släpper på kontrollen öppnas alltid nya möjligheter. 

Vilka kontroller skulle du behöva släppa på? 

Idag är en dag jag är tacksam för att få vara med när andra vågar släppa taget. 

Inte nu igen!

Ibland händer det bara om och om igen och det är lätt att känna en inre ilska över det som håller på att ske. Ilska över att något händer om och om igen lite som jag redan från början förväntat mig. Jag kan nästan förutse vad det är som kommer att hända och jag är väldigt uppmärksam på det när det händer. Mitt fokus är inställt på att jag ska få rätt. 

Oh nej inte nu igen!!

Känslan bara infinner sig där och nu och irritationen växer över något jag egentligen från början visste och förväntade mig. Det är som om jag framkallat det och det är som en infriad förväntan som blir uppfylld. 

Det blir på mitt sätt som jag tänker och förväntat mig men inte på mitt sätt som jag tänker är rätt. Jag har en egen föreställning om vad som är rätt och fel och jag har en egen föreställning om hur andra ska vara och bete sig. Jag vet och jag tycker, jag bestämmer och jag vill. 

När andra gör som de gör även fast de begår samma misstag om och om igen så handlar det inte om mig. Vad de gör är egentligen inte min sak även fast de kanske gör fel på fel, enligt mitt sätt att se på det. Är det sedan så att det som sker får konsekvenser för mig är det upp till mig hur jag vill hantera det helt skiljt från den som gjorde det. 

Det är så lätt att ha åsikter om andra och det är så lätt att finna andras fel. Men vad har det för nytta att peka. Vi pekar åt alla håll, Facebook är fylld av det. Vi ojjar oss och tycker, vi gillar och håller med. Att få gillande är inget svårt det handlar mer om vad vi väljer att säga. Politikerna de gör fel och se hur de gör. Oj oj!! Vi ska bara inte tala om bad de gör och vad världen och Sverige på väg. Vi pekar åt alla håll och det finna alltid någon eller några som ställer sig i samma led och pekar med oss. 

När min irritation växer över vad andra gör är det bara ett uttryck för vad jag själv inte vet vad jag ska göra med mig själv. Peka mot mig själv är svårare för då är det något som jag själv behöver göra. Helt plötsligt handlar det om mig. 

Jo en del personer är självkritiska i överkant jag kan nog ibland ställa mig i det leder men i botten ligger det ändå en grundsyn som handlar om andra. 

Först när jag hittar mina egna lösningar på varför jag bland annat pekar först då kommer upplösningen och lugnet. Allt börjar hos mig själv och allt slutat hos mig själv. Först när jag inser detta inser jag också min egen kraft och förmåga att förändra min egen värld. Den inre och den yttre världen. 

Har du åsikter om vad andra ska göra och vad som är rätt och vad som är fel? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan peka mot mig själv före jag pekar mot andra. 

En lugn dag

Idag är en lugn dag. Det är vindstilla och tyst. Alla ljud hörs. Alla fåglar, alla små insekter även det minst rörelse på färska eller torra löv eller barr hörs om ett djur lyckats röra till det. Jag tror till och med att jag kan höra sniglarna med sina skal skrida iväg och myrorna arbeta längre bort på tomten. Det är lugnt och tyst runt omkring mig och även fast det är grått ute med moln på hela himmelen så känns det som om sannolikheten att det ska komma regn, är obefintlig. 

Om jag tillåter mig att lyssna finns det ljud lite var stanna. Fiskmåsarna hörs skrika som om någon hittat föda som de snabbt ropar ut, till alla andra måsar på mils avstånd. Konstigt beteende det där att ropa ut den skatt man själv funnit. En fiskljuse jagas av en tärna precis borta där land går över till hav. Troligen tog fiskljusen för mycket av tärnans jaktmark. Bålgetingarna har byggt bo igen någonstans men jag kan inte riktigt lokalisera det denna gång. På avstånd höra jag båtar både en långsam snipa och en mer snabbgående styrpulpeten eller liknande. Ännu längre bort kan jag anta bilar som åker, troligen bilar som kommer från eller ska till Kapellskär. Över mitt huvud hör jag ett stort plan som är på väg upp mot något spännande resmål långt bort. Ett plan fyllt med förväntningar men kanske också sorg eller oro. Det är fortfarande en bit kvar från flygplatsen men just idag verkar överflygningen från Arlanda ske här långt över mig. 

Det är lugnt som just den söndag det är. Lugnt som om det är något som ska hända där något bara samlar all sin kraft för att när som helst släppa all sin energi. Är det åska eller nej det är inte kvavt. Något är det i alla fall.

Nu, precis nu fläktade det till, jag hör att det är en viss rörelse i luften. Det blev någon grader svalare. 

En lugn fin dag där mina små sinnen har chans att observera och reflektera. 

Men så var det just det. Grannens fläkt, för att vädra ut något, låter tillräckligt mycket i denna tystnad för att jag ska ha svårt för att ignorera den. En annan granna sågar och spikar febrilt medan ytterligare en granne lyssnar på ett program på radion högre än vad jag tänkt mig. Så här i sommartid observerar jag fler och fler grannar finns runt omkring mig, som ofta inte är här. De bidrar både med ljud och bryter tystnaden. 

Om det inte var för att jag hör allt som jag inte vill höra så är det ganska lugnt. 

Jag har förmågan att ta in min omgivning och bara observera men ibland så låter jag mig tyvärr störas av det jag inte vill se, känna eller höra och det får mig ibland att släppa mitt fokus. Jag behöver jobba vidare med det. 

Hur lätt eller svårt har du för att plocka fram allt du vill fokusera på och stänga ute det du inte vill höra eller känna? Kanske är du duktig att stänga av dina känslor eller är det så att du har allt för svårt att känna. När observerade du senast det som pågår i din omgivning utan att lägga dig i, bara observera, ta in och släppa taget? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan observera det som sker och hur tydligt det är i mig hur jag för varje ljud registrerar och analyserar vad det är som pågår. 

Skulle jag kunna bli en mördare

Just tanken, skulle jag kunna bli en mördare eller en hemskt förövare som på något sätt styrs av mina inre tankar och känslor? Skulle jag kunna göra något riktigt hemskt så att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv?

Kanske har jag, eller rättare sagt så är det mycket troligt att jag redan gjort saker som andra skadats av. När vi människor möts blir det fel ibland och i yttersta förlängningen skadar vi andra på olika sätt mentalt eller fysiskt. Jag är en av de som skadat. En del känner jag till, annat förstår jag, en del eller kanske många situationer är jag inte själv medveten om. Kanske pågår det just i denna stund risk för att andra blir skadade av det jag gör och att jag är en del av det som sker i någon annan.

Men skulle jag kunna mörda, terrorisera och fysiskt eller psykiskt skada någon annan medvetet? 

När jag tillåter mig själv att gå ner i det svartaste och mörkaste av mig själv kan jag inte självklart svara nej på min egen fråga. Känslomässigt verkar det helt befängt men praktiskt teoretiskt skulle det kunna bli möjligt. Eller så är det så att just på grund av mina inre dolda okontrollerade känslor kan det till och med hända? I en pressad situation skulle jag kunna göra ett annat val än det jag tänker just nu och göra någont som jag egentligen inte vill. Jag skulle kunna mörda eller i alla fall döda någon annan. 

Jag tänker krig, i krig skulle jag kunna göra det även fast jag idag just nu inte kan stå ut med tanken att jag skulle göra det. Dråp som en reaktion på något, kanske men jag är samtidigt inte den som är barbarisk och slåss. Överlagt mord där jag skulle planera ett mord på någon. Nej det känns verkligen inte som att det är jag, om jag inte skulle bli psykiskt sjuk på något sätt.

Samtidigt i mitt inre pågår det dagligen mängder av tankar av olika slag inne i mig. Tankar som skapar känslor, känslor som skapar tankar. Reaktioner som lätt övergår eller som har tendenser att vilja övergå i aktioner. Tankar och känslor som skapar olika inte kaos sällan synliga utåt. 

Men något eller en mängd saker stoppar mig och ju mer jag reflekterar ju mer blir det uppenbart att mitt nya sätt att tänka aldrig ens når viljan att agera. Det gäller egentligen stort som i smått. Det finns en inte spärr och klicka som styr mig att vaka över moral och handlingar. 

I reflektionen ligger hälsan om jag laddar mig själv med ett sunt sätt att tänka. Sunt i den meningen att jag har koll på mina grundvärderingar, prövar mina tankar med andra, ser nyttan eller onyttan med mitt handlande. Ser mina konsekvenser både praktiskt och i känslomässigt, så är det just nu inte möjligt. 

Samtidigt vet jag att jag önskar att jag skulle ha gjort annorlunda i en mängd olika saker men ändå inte gjort det. Handlingar som bara blev fel. Historiskt men det kommer säkert att hända igen. Känslor som tar överhanden och låter mig styras i fel riktning. 

Så vad är möjligt eller inte möjligt när våra känslor tar kommandot. 

Vilka inre tankar går du och bär på? Känner du att du har full kontroll över dina känslor och handlingar? 

Idag är en dag jag är tacksam över att jag kan tillåta mig att tänka en mängd olika tankar och fånga upp mina olika känslor. 

 

Och det är ganska skönt

Jag sitter här nu vid husknuten, det har varit midsommar som jag längtat efter med allt vad som ingår. Gäster, rutiner samma lika. Visst är det konstigt att vi gör samma sak år efter år efter år. Vi träffar, inte alltid men kanske ofta samma människor, äter samma mat och sjunger samma visor. Vi kanske bastar och badar  och vi diskuterar om både det ena och det andra. Samma om och om igen. Vi gillar det men när det är över så är det ganska skönt. Folk som kommit på besök ska ta sig hem, vi tackar och det är ganska skönt. När alla åkt hem kommer tystnaden, inga måsten och det är ganska skönt. 

För nu har vi fått den där boosten av sällskap, att umgås och att känna att vi kanske inte är så ensamma, egentligen utan det finns människor omkring oss som vill umgås när vi vill. När vi fått det vi vill ha så är det egentligen ganska skönt att bli själv och känna att det är vardag så att vi får göra precis vad vi vill. Inte ta hänsyn utan bara göra precis vad vi vill. Så det är ganska skönt att vardagen kommer så allt går tillbaka till det vanliga igen. 

Så helgen kom och nu är den slut och det är ganska skönt. 

En del utmaningar, en del tristess. En del måsten och en del skratt. En del bekräftelse och en del avslappning. En del traditioner och en del berättelser. En del upptäckter hos mig själv och en del upptäckter om andra. Och det är ganska skönt.

Jag lärde mig mycket om mig själv och jag lyckades mota en del gamla ovanor. Inte alla men några och det är jag stolt över. 

Hur blev midsommaren för dig och vad lärde du dig om dig själv? 

Idag är en dag det är ganska skönt. 

Förstår, förstår inte, förfäras, förfara, förlåta

Ibland blir det bara inte bra. Irritationen i min egen kropp och brist på respekt och känslan av att det inte ordnar sig översvämmar mig. Jag saknar tillit och det lugn som gör att känslan är att det mesta kanske allt ordnar sig på ett eller annat sätt. 

I dessa negativa stunder är jag allt för jäklig rentav olidligt svår. Jag trivs inte med mig själv och jag förstår hur andra uppfattar mig men ändå kan jag inte få känslan och beteendet ut ur min kropp. Det blir som ett gift som kretsar i mitt blodomlopp och jag kommer inte undan. Jag kan stå och se hur allt detta pågår men kan inget göra åt det. Jag blir som en åskådare till mitt eget iscensatta beteende. 

Andra drabbas och jag kommer uppenbarligen att drabbas av konsekvenserna av det som sker. Detta är uppenbart. Ändå hittar jag inte bromsen. 

I dessa stunder och i efterbörden av allt detta blir det olidligt inte bara för mig. Det blir försvar, erkännande, urladdningar, försök att respektera och en mängd känslor i en salig blandning. Ändå känner jag, i allt det som sker att det kommer att bli en urladdning som kommer att vara bra, till slut. Inte som en ursäkt för det som skett utan mer som en förklaring till skeendet. Jag drar vissa saker så långt till sin spets att situationen håller på att bli helt ohållbar. Känslan blir ibland att jag gör detta medvetet för att locka fram en förändring. Jag tror att jag på något sätt vill provocera fram det som sker för att få till något nytt. Men samtidigt, när det pågår är det olidligt och mycket besvärande både för mig själv och min omgivning. 

Denna helg var en sådan situation och jag märkte hur jag var tvungen att pausa bara för att hindra mig själv och för att inte utsätta mig för de katalysatorer som fanns runt omkring mig. Det handlade inte om andra utan allt detta handlade om mig. 

När känslan är att vi vill krypa oss ur vårt eget skinn, i allt som pågår, går det alltid att pausa. Det går alltid att för sig själv säga stopp och antingen bara sluta eller just pausa. Det bästa sättet är att fysiskt lämna rummet. Det kräva ofta en direkt handling. Att bara tänka skapar inte det avbrott som behövs. 

Ibland är vi bara fördjävliga och behöver be om ursäkt för det vi gjort. Det finns inga men utan det handlar om att be om ursäkt för de handlingar vi gjort utan avsteg. I det arbetet krävs det att vi försöker förstå den andra och rannsaka oss själva. Det finns alltid saker att plocka fram i det som skett som handlar om oss själva. Samtidigt förlåta oss själva i den skam vi känner att ha drivit oss lite för långt.

Händer det att du ibland bara tycker att du är alldeles för jävlig men samtidigt har svårt att stoppa det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag till slut kan öppna mina ögon. 

Svartsjuka en sjuka lika allvarlig som beroende

Det kan finnas anledning till att vara svartsjuk.Vår partner har varit otrogen eller visar på olika sätt mer uppmärksamhet till andra än oss själva. Eller så är det så att vi har en kompis som vi inte får tillräckligt med uppmärksamhet från eller så är det till och med så att våra syskon fått mer uppmärksamhet än vad vi fått. Hur känns den beskrivningen för dig som känner svartsjuka?

I botten ligger något annat. I botten kan ligga avundsjuka eller rentav och kanske mycket troligt en känsla av att bli lämnad. Känslan av att vi kommer att bli lämnade ensamma och att vi i och med det kommer att bli utsatta. Känslan av att vi åter igen kommer att känna känslor som var så smärtsamma att känna för länge sedan. Kanske som barn eller kanske tidigt i någon relation som vi känt anknytning till. För det är just det allt handlar om, hur vi i vår uppväxt haft möjlighet att anknyta till vår omgivning. Anknyta till våra mamma, anknyta till vår pappa. Anknyta till och på det sättet känna möjlighet till trygghet.

När anknytningen fått sig en törn eller brustit i sin länk i tidiga år kan detta innebära att vi kan få olika typer av svårigheter i vårt vuxna liv. Känslan av något uppenbarar sig igen och vi reagerar med till exempel svartsjuka. Svartsjuka för att vi blir rädda. Svartsjuka för att det finns motiv att bli rädda eller bara svartsjuka för att vi känner igen en gammal känsla och ett djupt svart hål vi inte vill kliva ner i igen. Den smärtan var då bara för mycket.

Detta kan troliga vara förklaringar och svartsjukan är just en sjuka och beskriver tillståndet väl. Sjukan är som ett tillstånd som vi upplever att vi inte kan ta oss ifrån. Tillståndet är något manisk som får oss att direkt i känslan bli arg, ledsen besvikna eller reagera på något annat sätt.

Där tar förklaringen stopp. 

Hur ska vi då göra för att hitta nya vägar eller är vi för evigt dömda att vara kroniskt svartsjuka?

Självklart inte. Hur djupt vår sjukdom sitter har koppling till hur djupt våra känslor påverkade oss en gång i tiden och hur vi lärt oss att hantera det som sker inom oss själva och det som sker utanför oss själva.

För svartsjukan är en sjuka som kan botas och starten börjar i oss själva i vår egen tro om att vi är maktlösa. Svartsjukan kan ha liknande rötter som vår ilska eller vår känsla av att känna oss som ett offer eller en förövare. Rötter från något som vi åter igen känner i nutid. Rötter som får oss att minnas. Känslor som inte bara får oss att reagera utan också får oss att agera. Djupa känslor som styr våra tankar och styr våra beteenden.

När vi erkänner för oss själva att vi är maktlösa startar ett uppvaknande. Ett uppvaknande som kräver handling. När vi är maktlösa behöver vi ofta, inte alltid be om hjälp för att komma ur den grop vi klivit in i. En kompis, en partner eller en terapeut som vi för en stund kan hålla i handen tills vi fått tillbaka makten igen. Men vi behöver erkänna för oss själva att vi tappat makten annars kommer vi att med alla medel åter igen försöka med vårt gamla sätt att tänka att lösa vårt problem, som uppenbart inte fungerat.

Så oavsett vad som hände en gång i tiden för länge sedan är det här och nu som gäller och det är vad vi gör här och nu som kommer att hjälpa eller stjälpa vårt försök till att skapa en förändring. Det handlar inte om din partner, din vän, dina syskon eller dina föräldrar. Allt handlar om dig även fast din partner varit hur otrogen som helst eller din vän inte givit dig tillräckligt med uppmärksamhet eller mamma som inte givit dig tillräckligt med kärlek.

Så bot finns för den svartsjuka vi kan ha i vår kropp och den faller tillbaka på oss själva oavsett hur synd det var om oss en gång i tiden. När vi krampaktigt håller oss fast i offret i oss själva kommer ingen kraft och energi att kunna leda oss någon annan väg än den väg som redan är upptrampad.

Sitter du fast i din egen svartsjuka- ta dig där ifrån. den kommer aldrig att leda dig rätt förrän du själv kommit på hur du kan gör med dig själv. För det är just det du behöver göra, komma på det. Detta är inget unikt utan är samma som all annan förändring, vi behöver komma på det och klarar vi inte det behöver vi be om hjälp.

Idag är en dag jag är tacksam för att jag inte alltid men ganska ofta kommit på var lösningen finns.