Ensam, så väldigt ensam

Ett genomgående tema för de flesta jag möter och talar med är bekymret av känslan av att vara ensam och oälskad. Inte att vara själv utan känslan av den ofrivilliga ensamheten och på det känslan att inte heller vara älskad av någon.

Att tro sig vara ensam verkar för många skapa känslor av otrygghet, att inte ha det som andra och att inte ha någon att bry sig om. Ensamheten skapar tankar och grubblerier som eskalerar. Varför hör ingen av sig? Varför undrar ingen hur jag mår? Varför ska jag leva om ingen vill veta av mig? 

Jag tänker så här att känslan av att bli ensam har vi med oss redan från födelsen eftersom vi under många år behöver någon som tar hand om oss innan vi klarar oss själva. Ser vi inte till detta, kommer vi inte att överleva. Eftersom detta är så viktigt gör vi också allt vad vi kan för att hitta någon som tar hand om oss så att vi inte blir ensamma. Att inte vara ensam blir ett beroende som därmed kanske inte riktigt släpper taget om våra liv. Det blir ett mantra att se till att inte vara ensam. Flockdjuret i oss själva talar ungefär samma språk. Vi behöver andra för att klara oss på bästa sätt.

Men hur är det, är vi någonsin ensamma eller är det en föreställning som får oss att känna oss ensamma, en känsla som letar sig tillbaka till grottmänniskan?

Har du någon att ringa när du känner dig ensam så är du kanske inte ensam. Har du möjlighet att engagera dig och ta egna initiativ till möten, då kanske du inte är ensam. Har du barn att kontakta, även fast de inte tar kontakt med dig, då är du kanske inte ensam. Har du ett arbete och arbetskollegor då är du kanske inte ensam. Är du sjukskriven eller arbetslös och inte har någon att tala med men ändå kan söka dig till sammanhang, då kanske du inte är ensam. Har du möjlighet att knyta kontakt i sociala nätverk, då kanske du inte är ensam. Utanför din dörr finns det människor som känner sig ensamma, går något åt det, du kommer att bli överraskad.

Vi lever i föreställningar om att vi är ensamma eftersom vi jämför med andra som vi tror inte är ensamma och som vi tror har det vi saknar. Vi har föreställningar om hur andra har det och vi har bestämda åsikter om hur det ska vara för att vi inte ska känna oss ensamma. 

Jag bestämmer själv om jag känner mig ensam och jag bestämmer själv om jag vill ta mig ur denna känsla. Jag bestämmer själv om jag vill ändra på mina egen förutsättningar för att bryta min egen uppfattade ensamhet och jag bestämmer själv hur öppen jag vill vara för att förändra min situation. Allt börjar och slutar med mig.

Jag tror att jag hela mitt liv haft en föreställning om att jag varit ensam. Jag har på många sätt gjort en mängd saker som bekräftat detta. Jag har varit hemlig. Jag har haft idéer om vad som är ensamhet och inte. Jag har varit dålig på att ibland ta egna steg för att förändra min situation. Jag har haft strategier för att bryta min ensamhet som istället gjort mig mer ensam och isolerad. Jag har jagats av mina egna tankar och känslor och utifrån det skapat egna sanningar som på olika sätt bekräftat min känsla av ensamhet.

I själva verket var jag inte ensam utan jag gjorde mig ensam. 

Känner du dig ensam och vad kan du göra för att förändra detta för dig?