Jag är en idiot

Precis så sa han; - Jag är en idiot. I rummet blev det tyst och var det någon som kanske inte skulle säga så så var det kanske han. Men ändå sa han det, om sig själv. Han kände sig som en idiot och det fanns inget gott att säga om honom enligt hans eget sätt att se det. Om någon annan sa något annat om honom, än detta så var det inte sant, enligt hans eget sätt att se det.

Vi andra blev först förvånade men sedan började vi försöka övertyga honom om motsatsen. 

Vi som satt där kunde ganska snabbt känna igen oss och det var kanske därför som vi var så angelägna om att bevisa motsatsen till mannen. När vi började beskriva våra egna känslor omkring detta med vår egen uppfattning om oss själva blev det ganska tydligt att flera av oss bar på liknande känslor. Vi ägde en sanning som var vår egen och som inte alls stämde överens med vad omgivningen tänkte. Vi bar på föreställningar om oss själva som handlade om att vi inte var tillräckliga och att vi jämförde oss med andra på ett sätt som gjorde att vi förminskade vår egen betydelse. Flera av oss hade starka känslor om att någon en dag skulle bli upptäckta hur lite de kunde. 

Dessa känslor om oss själva hade också skapat olika typer av strategier i livet. En del var tillbakadragna andra utagerande, arga och ilska. Några läste och gick en massa utbildningar för att bevisa motsatsen medan andra bara lagt sig platt och accepterat att de verkligen inte var något. Vissa hittade helt andra egenskaper för att briljera med än de de kände att de inte hade. Några kände ilska mot överheter och överklassen medan andra bara kände agg när han jämförde sig med de som var "utbildade". Det blev som alla de strategier som vi använde hade enbart ett syfte och det var att fortsätta kväva oss själva.

Ingen annan behövde intyga eller bevisa något mer än just att vi själva gjorde det till oss själva. Att själv känna kärleken till den vi är och det vi kan. Ändå hade vi hela vårt liv lagt ner hur mycket energi som helst för att bevisa för någon annan vad vi kunde och vem vi ville vara. Inte vem vi var utan den vi ville vara. Alla levde i en uppfattning att vara och en var fel och alla andra var rätt.

Så mycket slöseri av energi till att bevisa något som inte behövde bevisas. De flesta av oss visste också när allt detta startade. Vi visste när första spiken slogs in och det var för mycket länge sedan. Ändå levde vi kvar med denna smärta som om det fortfarande var nytt, mer än ett halv decennier senare. Sanningar som från början inte var våra egna men som vi snällt adopterat och bar på som om vi själva hade hittat på det.

Hur ser du på dig själv, tycker du att du duger som du är eller känner du att du behöver bevisa något?