Sorgen är glädje

Sorg är att sörja och att sakna. Sorg är att komma att sakna. Sorg är att sörja för någon annan. Sorg är avund eller svartsjuka. Sorg är skuld och skam. Sorgen kan beskriva något jag jämför med något annat. Sorgen kan förgöra oss.

Men sorgen är också den största ära som glädjen och kärleken kan få. I sorgen ligger betygelsen och bekräftelsen till mig själv eller någon annan. Men här gäller det samtidigt att se upp så att sorgen inte enbart har sitt syfte att beklä rädslan och mitt ego. För visst är sorgen också en inre rädsla för det som inte är eller blev. 

När vi går denna balansgång mellan kärlek och rädsla finns det alla möjligheter att hitta kraften som för oss upp på en ny högre nivå. I sorgen ligger en kunskap och en lärdom som gör att vi kan, men det är inte självklart, komma till en högre nivå av kunskap. Samtidigt kan sorgen föra oss ned i en dal utan slut och känsla av att väg upp saknas. 

Jag smakade i går på just detta att sorgen kan vara den största ära som glädjen och kärleken kan få. Med den meningen beskrivs just att vi tillåtit oss själva tillit och kärlek till någon annan som vi på något sätt kunnat koppla på ett beroende. Givetvis kan det också vara att jag låtit mig göra mig beroende av någon, eller något för den delen som inte är bra för mig och att det skett genom rädsla vilket gör att jag har en sorg kopplad till min tidigare rädsla, inte min kärlek och glädje.

Vi talar gärna om att sorg är något dåligt som vi ska bli av med, jag är inte så säker på  att vi behöver bli av med det snarare leva ut den och lära oss att leva med att saknaden är en del av oss just när det pågår. Vi behöver acceptera att den finns där. När vi accepterar den är det samtidigt en bekräftelse på att vi har en relation till någon eller något och att vi blir känslomässigt berörda av det. Först då finns det en chans att hantera den.

Sorgen som uppstår kan vara en ny sorg eller en spegelbild av en gammal sorg. Är det en spegelbild då kan det vara viktigt att ta tag i den gamla sorgen och inte tampas med den spegelbild vi tror oss se.

Jag tror att sorgen för mig har varit byggt i rädsla och har legat mycket i att jämföra vad jag hade och vad jag inte hade. Jag jämförde och blev aldrig nöjd. Jag kämpade för att släcka sorgen men blev aldrig nöjd. Jag kämpade för att undvika att känna den men lyckades aldrig.

Idag är sorgen med mig och jag vet att den skapat både karaktärsdrag och beteenden som jag kan vifta bort när de uppstår som skuggor när de blir belysta av ljus.

Jag väljer att se sorg som något jag tillåter och ser kraft i . Jag känner och betygar och ärar någon eller något.

Hur kan du fånga sorgen och se att det är en bekräftelse på glädje och kärlek?