Den biologiska ursäkten

Förut byggde vi upp vår ursäkt på vår sociala bakgrund. Fattigdom, tuff uppväxt, utsatthet och andra sociala skäl. 

Idag har vi funnit en ny grund. Vår biologiska grund. 

Vi får och vi söker diagnoser för att få en förklaring till varför vi är som vi är. Ibland leder det till lösningar ibland kanske till låsningar. En ny ursäkt. En ny grund att stå på som en förklaring och i vissa lägen också som ett sätt att slippa ta ansvar. 

Jag håller ibland med om att en diagnos kan ha ett bra syfte, att det bidra till att minska på föräldrars skuld att inte ha varit en bra och kärleksfull förälder. Detta kan också ha ett bra syfte för den som får diagnosen, att få en förklaringar och minska sin egen skuld. 

Men jag är samtidigt inte säker på att en diagnos enbart för med sig nytta utan den kan också bli ett hinder. 

I alla tider har vi jagat efter förklaringar på varför vi själva eller andra är som vi är eller de är. En del av dessa förklaringar söker vi genom att hitta diagnoser. Vi för in sjukdomsbegreppet och helt plötsligt är det sjukvårdens ansvar att hitta en medicinsk lösning. En snabb diagnos leder till en snabb lösning. Va bra eller hur!? 

Vi är på jakt efter att biologiskt skilja oss åt fast det egentligen handlar om att vi är olika på olika sätt för att det är en del av mänskligheten. Vissa är tysta andra är skrikiga. En del är omodiga andra modiga. Kanske finns det biologiska förklaringar men samtidigt är vi som vi är och det har gjort oss till den vi är. Att skapa diagnoser leder oss att söka det perfekta och det som avviker. När jag får en diagnos avviker jag från det perfekta och det normala. Helt plötsligt är jag inte en person att räkna med jämfört med den som är normal. I domstolen kan jag inte dömas för ett brott och få ett straff om jag samtidigt diagnostiseras till att jag är sjuk då jag istället kan dömas för vård. 

Vi är olika och vi gör olika saker. Vi har olika karaktärsdrag och vi har olika egenheter. En del är mer markerande än andra. En del beteenden har vi besvär av och behöver ta hand om främst för oss själva så att vi får ett bra liv. En del beteenden kvittar det faktiskt att vi ändrar på för vi har själva inga bekymmer med det. 

Oavsett vem jag än är och vad mina gener bär på så är jag den jag är och jag har ett eget ansvar att hantera detta på bästa sätt. Jag får ta konsekvenser för det jag gör och jag får hantera de egenheter jag har på bästa sätt. 

Jag är medveten om att jag idag med mitt inlägg förenklat verkligheten kraftigt men förstår ni lite vad jag är ute efter.

Det ligger ett ansvar på mig själv som det gör på alla andra att trots diagnos göra det bästa av situationen och förändra och förädla det jag kan trots diagnos och trots att jag kanske också får medicinsk hjälp, om jag behöver det för min egen skull även fast det ibland även det kan ifrågasättas.

Jag tar ansvar för allt jag har gjort även fast jag ibland önskat lägga ansvaret på andra. 

Tar du ansvar för alla dina handlingar, det du befinner dig i och den du är? 

Idag är en dag jag är stolt över alla mina egenskaper. Även de jag ibland känner mig mindre stolt över.