Människans otyglade ursinne

Aggression och våld  kan ta sig en mängd olika uttryck. Historiskt är det oftast män som fått stå symbol för detta både i och utanför hemmet. Mannen är i slagsmål och mannen slår sina barn eller sin kvinna som den förövare han är och barn och kvinnorna är offret. Det finns någon att skydda och någon att förebrå. Så ser troligen den allmänna grunduppfattningen ut och kan vara byggd på att mannen vanligtvis historiskt varit starkare än kvinnan som den jägare och krigare han varit.

Idag kan vi skönja att aggression, vad det än månne vara inte enbart är enkelriktad utan det handlar om människan som ibland har svårt att hantera sin egen ilska och frustration och det är andra människor som ibland "står i vägen". Detta trots att regeringens satsning angående våld i nära relationer enbart verkar vara inriktade på mäns våld i nära relationer. Lovvärd satsning, givetvis men det beskriver inte hela sanningen och hanterar inte hel komplexiteten.

Jag ska inte utveckla denna debatt mer, just idag, utan mer titta på varför vi skapar aggressioner inom oss och vad det är som händer. 

Aggression är ett känslouttryck för något som blir ett utåtagerande. Vi samlar kraft för att agera utåt mot något som hotar oss. I begynnelsen handlade det om att anfalla eller fly. När man inte längre kunde fly var man tvungen att anfalla, för att klara sig eller så dog man. Ni förstår att det är livsavgörande grundkrafter som vi har att göra med. Känslor av att riskera att dö.

Idag har det, i de flesta länder, minskats drastiskt för risken att dö i samband med hot. Jag vet att det finns länder i krig och jag vet att det i nära relationer fortfarande kan handla om risk för att dö, men ändå. Aggressioner bygger vi idag upp vanligtvis genom att vi samlar på oss inre aggressioner (vi flyr) som sedan får utlopp på ett eller annat sätt (anfalla). Det kan handla om en tuff barndom, en aggressiv eller utsatt förälder. Det kan handla om inlärda beteenden. Det kan handla om att inte våga ta konflikter. Det kan handla om konflikter i ens egna värderingar. Det kan handla om vår egen skuld eller skam. Det kan handla om olika typer av känslor och frustrationer som inte, på ett kontrollerat sätt får chans att pysa ut, utan det blir okontrollerat och där andra människor blir utsatta. Detta gäller allt från länder och folkslag och huliganer till våld i nära relationer. Att leva ut aggressionerna blir ett sätt att hantera sin egen smärta och frustration. Ibland stämmer uttrycket; - när vi saknar ord, slår vi, väldigt väl. Det behövs en väg ut ur den frustration som är direkt eller frigöra lagrade aggressioner under väldigt lång tid. 

Jag har i mig själv sett hur hela min person påverkats av hur min uppväxt varit och de värdegrunder jag växte upp i. Jag växte upp i en frustration där mannen i huset var förövare och där kvinnan var ett offer. Jag lärde mig att uppdelningen var på detta sätt. En lärdom som jag senare i livet hanterat på lite olika sätt, en del sätt som inte varit bra, varken för mig eller de jag levt med. Jag har varit både offer och förövare på samma gång. Frustrationer som lagrats i min kropp och som tagit sig olika uttryck. Frustrationer och en otålighet som jag känner igen från förr och som varit besvärande. Min pappa var inte fysiskt våldsam men var psykiskt hårdhänt och min mamma beklagade sig men gjorde inget åt det. Jag lärde mig att hålla inne mina känslor och jag lärde mig att hitta andra lösningar. Jag byggde sakta upp min egen aggression som senare i livet tog sig olika uttryck. Allt i vuxen ålder handlar om mig men det har funnits en smärta både att inse hur lätt vi har att ta efter och hur lätt det är att fastna i gamla beteenden men också att bygga upp egna aggressioner kopplat till lögner, skuld och skam. 

Hur förhåller du dig till dina egna aggressioner och hur tar de sig i uttryck. Alla har aggressioner även de som inte visar sina aggressioner, exploderande eller imploderande.

Idag är en dag jag ger uttryck för mina aggressioner utan att agera på dessa.