Mitt 10 000 bitars pussel

Desto mer jag reflekterar desto mer lär jag mig om mig själv. Jag viktar ord och känslor och jag kombinerar för att förstå vem jag för stunden är och har varit. Jag plockar ut del för del av mig själv och studerar dessa delar bara i syfta att försöka förstå varför saker blivit som det blivit och min del i det som sker. Jag försöker se mönster och jag försöker att se konsekvenser. Allt jag lär mig om mig själv och ser är just pusselbitar som sakta sakta skapa en bild av mig själv. Ni vet kartongen med tiotusen bitar pussel som sakta sakta, när vi börjar sätta samman bitarna, blir en bild som i första anblicken känns omöjligt att få fram. Alla blå ser blå ut, utan skillnad och alla bruna, gröna, svarta och grå verkar se nästan identiska ut. Men sakta sakta inser vi att det finns skillnader. Vissa sätter vi ihop men ändå stämmer det inte andra förstår vi direkt att de ska höra samman. Men till slut så har vi skapat den där fantastiska bilden av dessa tiotusen nästan identiska bitar. 

Att sätta samman sitt eget liv och se sammanhangen är ett arbete som påminner om just detta pusslande. Vi ser inte helheten från början men efter ett hårt arbete får vi till slut fram en bild och en uppfattning om oss själva som kommer att hjälpa oss resten av livet. Skulle det vara så att vi gömmer undan vissa dela av livet som vi kanske inte vill ta fram kommer inte vårt eget pussel att bli komplett. Vi kommer till slut att märka att det är saker som inte stämmer, när vi ser helheten, även fast vi från början tänker att det inte har någon betydelse. Även fast vi från början inte är medvetna om att vi tappat en eller annan pusselbit på golvet kommer vi till slut att förstå att det finna bitar som saknas och som behöver plockas fram. Någon pusselbit kanske har gömt sig riktigt ordentligt och vid första anblicken känna det nästan omöjligt att finna den. Men den finns där och vi vet att om vi inte hittar just denna bit kommer inte vårt eget pussel att bli komplett. Vi kommer inte att komma ända fram och få hela bilden klar.

Kanske tänker du att det inte gör något eller rent av tror du att du glömt saker och att det inte har någon betydelse. Men dribbla inte bort dig själv och ge inte upp. Kanske ser du det inte från början eller så vill du inte se det, men det finns där. Både det goda och det mindre goda finna där i din kartong eller i dess närhet, allt finna där och allt behöver granskas in i minsta detalj för att få hela pusslet att bli klart. För kunna skapa en fullständig bild av dig själv.

Jag har fortfarande pusselbitar som jag försöker gömma eller som jag inte riktigt vet att jag saknar. Jag har fortfarande saker jag behöver reflektera över och göra något åt. Saker jag behöver upptäcka och sedan finna lösningar på. Jag har skapat en bild av mig själv som jag visat utåt men jag vet att det finns en mer ärlig bild som jag egentligen vill visa och som mer är jag. Den ärliga bilden av mig själv som både visar mina styrker men också mina brister. En bild som klarar av att förlåta och be om ursäkt. En bild som vågar känna och visa kärlek. En bild som är ödmjuk, tacksam och tillåtande. En bild som vågar acceptera även de mer tuffa delarna av mig själv. En bild som visar hela mig inte bara de tilltalande och vackra vyerna utan även de mörka, lite skrovliga mindre utvecklade delarna. 

Hur ser ditt pussel ut och vad visar du utåt? Vad skulle du vilja se mer av och visa både för dig själv och andra? 

Idag är en dag jag som i spelet Pokémon Go söker efter fler pusselbitar om mig själv.