Inte mer än människa

Jag är inte mer än människa. Jag fattar nya beslut och jag begår nya misstag eller kliver in i gamla beteenden och gamla misstag. Förhoppningsvis är mina gamla misstag jag kliver in i färre och om jag gör det att jag snabbt kliver in och ur. 

Jag är inte mer än människa. Jag dömer mig inte själv för att det är så. Jag gör, jag tänker och jag känner sådant som är från mitt förflutna. Jag accepterar det och använder mig av min nya kunskap för att förändra i stunden när det sker. 

Jag är inte mer än människa. Mitt ego knackar gärna på och vill få mig att känna mig otillräcklig och ensam. Han vill känna misslyckandet. Jag ser honom och hur dominerande han var tidigare i livet. Jag accepterar att han finns och förstärker min kärlek till mig. 

Jag är inte mer än människa. Jag märker ibland hur jag självömkar och tycker synd om mig. Vissa platser och vissa situationer väcker det till liv. Jag tar in det men slutar att agera på det. 

Jag är inte mer än människa. Min besatthet tar ständigt nya skepnader som jag ibland kliver in i. Gammal besatthet ser jag ny behöver jag vara uppmärksam på. 

Jag är inte mer än människa. Ibland blir jag inte genuin. Jag tror i stunder att jag är klar med mig själv när jag egentligen bara är på en resa med mig utan slut där varje dag ger mig nya lärdomar om mig.

Jag är inte mer än människa. Ibland tillåter jag inte mig själv att vara skör utan visar ett yttre och ett inre jag. Jag skyddar mig och är osäker på vad andra ska tycka och tänka. Jag inser att när jag tillåter mig att vara just jag finns ingen rädsla. 

Jag är inte mer än människa. Ibland står jag inte upp för den jag är och de beslut jag fattar i rädsla för att inte bli älskad. När jag processar det med mig själv inser jag det tokiga i det att inte ha en tydlig kontur. 

Märker du att du ibland kan kliva tillbaka i gammalt beteende?