Självbekräftelse

Ganska tidigt sysslade jag med självbekräftelse. Jag har minnen som drar sig bort mot när jag var 4-6 år. Jag fann något som fick mig att må bra och som gav en god känsla i mig.

Detta har sedan följ med mig på resan. Tidigt förstod jag att det var förbjudet och att det var något jag skulle klara av när jag var själv. Tekniken har varit olika men det har givit samma resultat. resultatet att jag mått bra och ersatt en känsla med en annan känsla.

Jag blev lugn och fick bort känslor av stress, att inte bli sedd och inte vara värd något. Det stärkte om bara för en stund min självkänsla. För en kort stund var det bara jag och i ruset som sköljde över mig var jag i en känsla av att vara, vara här och nu. Jag sökte mina stunder, ibland med stor besatthet.

Senare i livet förstod jag att detta handlade om något som jag också kunde göra tillsammans med andra.

Det blev en jakt att hitta möjligheter att känna denna känsla. Det det blev ett behov som behövde finna nya höjder för att jag skulle må lika bra.

När verkligheten pockade på och jag försökte finna samma känsla tillsammans med någon annan, överträffade ibland fantasin verkligheten. Jag blev successivt aldrig nöjd. Jag trodde att det hade med relationen att göra och att det var fel kvinna jag var tillsammans med. Jag bytte men tröttnade när bekräftelsekänslan försvann efter förälskelsen. Jag blev inte lika hög längre. Jakten på något mer avancerat ökade hela tiden.

Självbekräftelsen och själv-sexet använde jag som en drog för att bli bekräftad och för att få känslor som kunde döva andra känslor jag hade. Syftet med en relation var bl.a. att stilla detta. Syften som jag dolde även för mig själv.

Dejta, porrsurfande och självsex blev en jakt för att minska min känsla av att inte känna mig bekräftad och känslan av ensamhet. Jag fick en bekräftelse som tillfälligt tryckte ner mina negativa känslor om mig själv. Allt skapat av mig, allt upplevt av mig.

När jag förstår att jag har allt och att den enda som kan bekräfta mig är jag själv. När jag inser att allt som skett, har skett inne i mitt huvud där jag trott att det som jag tänkte och känt var skapat av mig. När jag accepterat att det är en gammal strategi och att det är brist på min egen självrespekt som för mig dit. När jag inser att min egen oärlighet skadar mig själv. När jag funnit att jag endast kan finna kärleken genom att finna den i mig. Då är jag fri.  

Har du i ditt liv haft strategier som gjort att du dövar vissa känslor med andra för att må bra? Har det inneburit att du fastnat i dessa beteenden och att det fått konsekvenser i ditt eget kärleksliv? Eller har du funnit kärleken i dig själv?