Sorgen - i mig

Jag var förskonad länge från att någon i min omgivning avlidit. Jag tänkte som ung att jag inte var drabbad av det. Den typen av sorg hade då inte nått mig. Jag visste inte riktigt hur det skulle kännas att någon som var viktig för mig inte skulle finnas längre.

Inom loppet av några år skulle det bli annorlunda.

Mormor gick bort utan att jag fick besked om det, förrän efteråt. Min morfar gick bort några år senare och min mamma dog året efter. Senare i livet drabbades jag av att människor i min närhet dog och därmed försvann från mig.

Den sorg som jag kände inom mig kom aldrig ut. Jag blev praktisk och saklig. Jag tog hand om andra och ordnade för de som sörjde. Jag grät inte en gång. Jag kunde inte ens känna mig ledsen även fast jag visste att det någon stans där inne fanns en liten pojke som tyckte något helt annat. Den lilla pojken hade jag gömt långt där inne och bäddat inom honom noga för att inte känna vad han kände.

I mitt liv tidigare har jag inte haft kontakt med min djupaste sorg eller min sprudlande glädjen. På en skala 1 - 10 har jag befunnit mig någon stans mellan 4 - 7. Jag har inte vågat vara riktigt riktigt ledsen och övergiven och jag har inte tillåtit mig själv att känna riktigt stor glädje och kärlek. Dessa känslor har inte hälsat på mig eller jag har mer aldrig tillåtit dom.

Först när jag började arbeta med mig själv började jag få kontakt med mina känslor. Både känna och förstå vem jag egentligen var. Först då kom den naturliga ledsamheten och sorgen. Först då kunde jag känner stor tacksamhet och glädje. 

Jag vågade tidigare inte lita på mig själv och min omgivning att den där lyckan jag kände var tillåten och bestående. Jag vågade inte lita på att jag fick vara skör, ledsen, okontrollerad och arg. Vad skulle då hända? Risken jag skulle utsätta mig för var känslan av att bli hånad och känslan av utanförskap. Risken var att jag skulle tappa kontrollen. Den kontroll jag byggt upp för att överleva.

All den ilska, sorg, ledsamhet men också glädje, lycka och kärlek som inte fick utlopp samlade jag inom mig. Jag samlade och tryckte undan genom att göra istället för att bara vara. 

Idag är jag skör. Idag har jag lätt för att bli ledsen. Idag blir jag sällan arg, inte för att jag skulle behöva bli arg utan mer för att ilskan inte finns i mig. Ilskan var tidigare en stress och ett resultat av min bristande kontroll. Idag känner jag inte det behovet av kontroll. Idag behöver jag inte gömma det jag har i mig. Idag vågar jag visa min kärlek till mig genom att vara skör. Idag vågar jag möta andras skörhet med öppen famn. Jag tillåter vara mig och jag tillåter andra att vara som de är. Min sorgen kan jag möta med kärlek eftersom jag är kärlek.

Jag är fri.

Hur har sorgen nått dig? Tillåter du den att finnas i dig. Om du känner sorg, har det hänt att du fastnar i den och vet inte hur du ska ta dig ut?