Missar målet

Jag duckar från min vilja till förändring om jag fortfarande tror att jag kan få vinster av mina karaktärsdrag. Då är jag inte beredd att ändra på mitt grundproblem utan petar i symtomen. Då mörkar jag väsentliga handlingar jag gjort. Då gömmer jag vissa minnen och är hemlig med visst men kan vara yvig och ärlig med oväsentligheter.

Då förändras inget och jag sitter kvar i mitt grundproblem som givit mig  symtom. 

Jag kan se att det även finns risker med att hitta egna förklaringsmodeller eller "diagnoser" då de riskerar att dölja mitt eget ansvar för min situation. 

Alla inkl mig själv vill självklart inte ge upp, vill inte avslöja, vill inte erkänna och släppa den kontrollen och den sanning som vi hållit fast vid så länge. Det är naturligt. Det innebär ju att vi hållit fast vid en lögn eller något som inte varit sant. 

Därför letar vi överallt på andra ställen än där vi borde hitta problemet. Vi identifierar oss med andra med liknande symtom och tror att symtomen är förklaringen. Vi hittar på namn på symtomen och tillhör plötsligt en grupp. Vi är inte förlorade längre, vi är någon och får en identitet. 

Identifikationen sker då med andra som inte heller hittat lösningen på sitt problem. 

Jag tror ibland att vi på detta sätt kan begå ett stort misstag. Vi missar målet. Vi missar målet och lyfter helt bort vårt eget ansvar och vår egen roll. 

Omedvetet har du undanhållit väsentligheter eller tror du att du haft lösningen men känner trots detta ändå inte att du är en hel människa?