Mina skal

Långt där inne i mitt inre. Långt inne i mitt inre finns något som är fyllt av kärlek. Avund, ilska, skuld och skam är inte välkommen där. Där är jag ödmjuk och förstående. Där är jag lyssnande och stödjande. Där ger jag utan att förväntas få. Där känner jag mig i full balans i mina tankar, känslor och de handlingar jag gör. Där behöver jag inte få bli bekräftad utifrån. Där strålar min kärlek till mig och till andra varje sekund. Där finns det inte utrymme för dömande. Där finns ett jag i centrum utan att vara självisk. Där är jag skör.

Under alla mina skal finns allt detta. Ibland vågar jag visa upp mitt allra innersta. Varje skal är borttaget från denna lök. Ibland skyddar jag mig med mina skal. Ibland med bara några få skal, ibland med för många skal. Ibland har skalen varit väldigt många, så många så att andra inte alls haft möjlighet att se mig. Det de andra såg var någon annan. Denna någon kände jag inte från början men jag vande mig vid honom. Han var inte jag men han fanns där ändå.

Under alla mina skal vill jag möta andra både de som har alla sina skal kvar men också de som vågat avlägsna en del eller kanske avlägsnat alla sina skal. 

Ibland vågar jag inte möta mig själv, då blir det svårt. Då är jag i mitt inre men vill för ett tag vara mitt yttre. Rädd, arg, ledsen, skör, förälskad, kontrollerande.

I mig är jag alltid precis lika rik, vacker och fin som alla andra. I mitt yttre jämför jag mig och tror något annat.

När jag vågar ta bort så många skal som jag någonsin kan möter du mitt genuina jag.

Hur är det med dina skal?