Är det verkligen sunt att rota i det förflutna?

Är det verkligen sunt att rota i det förflutna? Plocka fram det som gör allra värst ont. Det som smärtar och plågar. Det är väl mycket bättre att bara försöka glömma bort det och gå vidare? Glömma det som varit och se framåt? Vara positiv och se det positiva i livet. Det andra gör mig bara ledsen, ju mer jag tänker på det?

Det låter lätt att tänka så och när jag startade upp så kändes det faktiskt så. Jag gjorde allt för att inte komma bakåt. Inte för jag inte visste, för det gjorde jag, men att komma bak och granska mig själv i min egen historia det kändes svårt. Vad andra hade gjort eller gjord det hade jag bra kontroll på och kunde repetera det när som på dygnet. Men vad jag gjort eller inte gjort och vem jag var, egentligen och hur andra uppfattat mig, det hade jag inte riktigt koll på. Dit ville jag inte komma. Varför skulle jag dit och gräva. Dit kändes det inte som någon mening att komma till. Jag visste vems felet var. Andras så klart och jag visste vilken egenskuld jag bar på. Nog med det. Låt mig nu känna mig fri och må bra. Lär mig tänka positivt. Låt mig få skratta och låt mig få vara berörd. Det gamla kan vi "skita" i.

Så länge jag fick babbla på, på mitt sätt, även i terapin, så var jag inom komfortzonen och jag hade kontroll. Jag talade om det som jag ville tala om. Jag grävde inte djupare än jag ville. Jag hade kontroll. Lär mig nu att leva ett bättre liv och få kontroll på min värld. Lär mig bli älskad och omtyckt. Lär mig att känna mig lugn och bli fokuserad. Lär mig att bli närvarande för mig och mina barn.

Detta var vad jag ville. Det skulle på något sätt ske på mitt sätt. Frågan är hur smart det var. Mina år fram till nu hade ju inte gått särskilt lysande i vissa avseenden.

Så här efteråt vet jag inte vad det egentligen gav mig. Terapin. Jag kanske inte klarade mer än så och därför kunde jag inte ta in mer än så. Jag kanske inte ville ta in mer eftersom jag någonstans insåg att då var jag tvungen att jobba med mig själv. Jag var tvungen att ta tag i mitt eget beteende. Det kanske inte var andras fel utan någon stans hade jag med det hela att göra.

Mentalt kunde jag tänka positivt men känslomässigt låg jag kvar i min historia. Jag hade en massa åsikter om andras utveckling men hade själv inte verktyg eller förmåga att förändras. Jag var otålig på andras utveckling men hade en massa bra förklaringsmodeller som enbart förde mig till min egen stagnation.

Känslomässigt hade inget hänt. Jag var fortfarande inte ärlig mot mig själv. Jag gjorde inte det jag blivit tillsagd. Jag fuskade åter igen.

Min historia och min del av den. Hela min historia, inte enbart det som passade att berätta. Jag utelämnade valda delar. Kanske de delar som var viktigast och som smärtade mest. De som jag var för feg att berätta och där skulden och skammen var som störst. Det utelämnade jag.

"-Dit är jag inte ville gå in.". Där stod jag utanför som ett fån och såg andra gå om mig. Dit in ville jag inte gå. Där inne fanns hela jag. Utanför bara delar av mig.

Jag behövde acceptera hela min historia. Även den historian som handla om mig och vad jag gjort. Även min historia om det som jag försökt glömma för att det gjorde så ont.

Så länge jag inte för upp allt till ytan finns det kvar i mig. Jag behöver acceptera att allt har hänt och föra upp det till ytan. Jag behöver lägga det på bordet och visa upp det. Jag behöver se och acceptera. Jag behöver höra och acceptera. Vissa delar kanske jag också behöver be om ursäkt för.

Jag behöver förlåta. Utan att förlåta kommer jag inte vidare. För att förlåta behöver jag se det. För att se det behöver jag gräva. Gräver jag inte bär jag på det och det hindrar mig att utvecklas.

Ja, hela min historia behövs för att jag ska kunna skapa ny historia och inte en repris på min gamla.

Har även du utelämnat sådant som hindrar dig att gå vidare?