Att ljuga eller inte ljuga

Är ljuga alltid att ljuga eller kan man få ljuga ibland? Tänk en vit lögn. Jag säger inte allt för då sårar jag henne. Jag säger inte vad jag egentligen tycker för då blir det en massa frågor. Jag är lite hemlig och säger bara vissa delar för annars vet jag inte vad hon tycker om mig.

Är det ok att ljuga ibland men ibland inte? Många säger att det är inte ok att inte tala sanning men samtidigt kan vi glida på den vita lögnen, deklarera lite tokigt, inte säga hela sanningen i en försäkringsaffär där något skadats eller "låna papper" från arbetet.

Vad är en lögn och vad är inte en lögn eller är det så att allt är en lögn om vi inte säger som det är. Hur vi än definierar det och vilka val vi än gör så är det viktigt att se hur det påverkar just mig. Om att "slira" på vad som är en lögn påverkar mig för mycket ska jag inte göra det.

För mig har det blivit uppenbart. Jag har ljugit hela mitt liv och hittat olika effektiva sätt och använda det på. Det har varit ett sätt för mig att få det jag vill ha. Att ha en dold agenda. Allt eftersom åren gått har konsekvenserna av mina lögner blivit mer och mer tydliga och fått mitt liv att gå i en riktning som jag alltid försökt att undvika. Det har gjort mig ensam.

När jag erkänt att jag varit en lögnare och när jag provat begreppet lögn i mig själv har jag också sätt att det är så mycket annat som jag också ljugit om som inte varit tydligt för mig. Jag har till och med ljugit om sådant jag inte behövt ljuga om. Det händer att jag ljuger även idag och det blir tydligt för mig hur ont det gör i mig och vilka konsekvenser det får i min kropp, i min känsla, i mina tankar och handlingar. Det plågar mig och jag vill där ifrån så fort som möjligt. Att ljuga har ett för högt pris och den som blir mest sårad i det är jag själv. Det skadar mig och förgör det goda i mig och de känslor jag vill ha till förmån för känslor jag vill undvika.

Jag arbetar med denna fråga varje dag och är uppmärksam på när det sker, för det sker och jag inser att enda sättet att komma därifrån är att vara ärlig. Allt annat får en illa smakande smak i munnen som jag inte vill ha. Den får mig att få fantasier om mig eller andra jag inte vill ha. Den skapar känslor jag inte vill känna.

När jag inte ljuger, talar osanning eller kommer med vita lögner finns inget jag behöver försvara, skydda eller finna argument för. Jag vet vad jag sagt eftersom det är sanningen och den blir enkel att komma ihåg. Jag kan stå för det eftersom det är den enda sanningen. Jag blir ärlig för mig själv. Jag ger den kärleken till mig själv.

Ljuger jag, är det en självrespekt som jag saknar.

För mig är ärligheten ända vägen och det är dit jag alltid vill sträva och vara. Då mår jag bra och är fri.