Göra - är

Denna morgon sitter jag mitt i naturens händelse och är. Fåglarna kvittrar, rådjur går på ängen klockan är morgon. Ingen människa har bemödat sig att ta sig utomhus. Det är lugnt jag har en kopp te bredvid mig. Jag kan se strimmor av solljus som letar sig igenom molnen, just till min plats där jag sitter. En del löv har här ute inte ännu kravlat sig ur sina små knoppar. På vinden hör jag en humla som hittat sig ett bo. Gryningen är jag.

Jag är i allra högsta grad just bara jag. Jag presterar inget jag bara är, observerar, är närvarande, betraktar och landar bara i mig. Bara i att det är. Det blir som en meditation där jag märker hur varje del i min kroppen letar sig tillbaka till den plats där den från början befunnit sig, men där jag tidigt tvingat den att forma sig till ansträngning, spändhet, rädslor och tokigt tänkande och vansinniga känslor. Jag är och då landar jag. Jag är och då finns det ingen prestation. Jag är och det är ok att jag är precis som jag är. Med de brister som finns som både jag och andra inte helt älskat. Med mina tokiga tankar. Med min kropp. Med mina karaktärer. Men också med att jag är precis lika värd som andra. Inte mer, inte mindre bara är precis som andra. Jag sitter inte på en högre piedestal men heller inte på en lägre.

Tankar om mig själv flaxar förbi som påstår nått annat. Känslor dyker upp som menar nått annat. Ni vill nått annat och försöker få mig ur balans och få mig att tycka och känna precis tvärt om, om mig själv. Ni får passera. Jag ser er, ni har härskat alldeles för länge. Var kom ni i från, från början och vad gjorde att ni fick ett sådant fäste? Vem supportade er? Vad skönt att ert fotfäste inte är lika stabilt längre. Jag är uppmärksam på er för jag vet att ni inte tappat kraft helt. Så fort ni ser en möjlighet kliver ni fram igen. Jag blir så trött på er.

När ni kliver fram får ni mig att börja tvivla på min förmåga och försöka föra mig från min närvaro här och nu till min historia eller att jag ska börja tänka på min framtid. Ni vill  att jag ska distrahera mig genom att sluta att acceptera att jag är och är tillräckligt. Ni vill att jag ska börja göra istället. Göra saker och vara duktig. Göra saker för att bli bekräftad. Göra så jag slipper känna känslor. Göra och prestera. Så har jag länge blivit lärd. Det var prestationen som räknades. Det var göra som fick mig att bli accepterad och älskad. Det räckte inte med att bara vara den jag var. Det räckte inte med att  finnas till. Det skulle vara något mer eller kanske var det så att ni aldrig skulle bli nöjda. Lite till, lite mer.

Göra drillade mig att både störa det jag kände men också för att bli bekräftad utanför mig själv.

Nu räcker det. Jag gör fortfarande men i hela min kropp njuter jag av att bara vara. Bara vara jag. Jag är. Jag är. Jag tar det i min mun. jag lyssnar på det: "-Jag är den jag är just nu bara för denna minut är jag bara den jag är."

När jag är boostar jag min självkänsla. Min självsäkerhet den kom tidigt för jag lärde mig att göra.

Är eller vara= Självkänsla
Göra= Självsäkerhet.

Är det ok för dig att bara vara?