Otrohet- bekräftelse

Otrohet har varit ett av mina symptom. Man kan säga den blev nedärvd från flera släktled. Jag ärvde något som jag inte från början var medveten om. Ett beteende som gått i arv och som satt spår i mig och gjort att jag skapat många egna konsekvenser. Jag lärde tidigt ett förhållningssätt. Sedan jag blev vuxen har det helt och hållet varit mitt ansvar vilket jag vill vara tydlig med. I mina relationer tar jag 100 % av min del och 50 % i relationen. Jag kommer verkligen inte undan men kan inte ta ansvar för den andra personens del för att en relation skall fungera. 

Otroheten har varit en av mina lösning för mig att stilla en rastlöshet genom bekräftelse. Rädslan, som ligger i botten och att bli ensam. Jag fattade inte detta från början. Bekräftelsen var en så stor kick för mig och svar på de behov mitt belöningssystem behövde. Detta eskalerade successivt och blev för mig mer och mer risktagande och mer och mer av sådant som avancerat sex, porrsurfande, risker att bli upptäckt, risker att bli skadad och sjuk. Allt för att belöna mig mer och för att känna kicken. 

Jag fattade inte allt detta från början utan det är något som successivt blivit tydligt för mig i mitt arbete med mig själv. En del i detta arbete var mitt erkännande att jag var en relations- och sexmissbrukare. Jag behövde inte längre jämföra mig med andra och säga nej så och så är jag inte så därför är jag inte det. Jag var det utifrån mitt sätt att tolka beteendet och det är tillräckligt för att förstå att jag behövde göra nått åt det. Varianterna på beteendet är olika eftersom vi är olika personligheter. Det viktigaste i min vändning var erkännandet att jag fastnat i nått som jag ville komma ur. Att jag hade nått någon slags botten där konsekvenserna av mitt beteende blivit alldeles för stort.

Otrohet handlade om mig där jag sökte den kortaste vägen för att tillfredsställa mina behov av belöning och bedöva min smärta. Att jag hade en smärta visste jag inte då. Jag gjorde det på för att bekräfta min inre bild av mig själv. Min inre bild av hur jag såg på mig och vad jag kände när det gällde mig själv. Känslan av att jag inte var värd mer. Känslan av att jag inte skulle ha det bra utan leva i ett kaos. Ett kaos som tog en massa energi från mig själv och relationen med mina barn och min familj. Kaoset skapade jag själv i kombination med min växande skuld.

Kaoset hade jag lärt mig hemifrån. Kaoset var jag van vid. Kaoset visste jag vad det var och sökte mig omedvetet till. Mitt hem bestod av ett dysfunktionellt kaos. Mina föräldrar visste inte bättre och gjorde så bra de kunde utifrån sina förutsättningar. Kaoset skapade mig en bekräftelse som var bekant för mig även fast jag intellektuellt inte ville ha det. Känslomässigt attraherades jag av det på ett sätt jag tidigare inte förstått. I kaoset kunde jag finna bekräftelsen även om den i sig var negativ. Mer om detta skriver jag vid ett senare tillfälle.

När jag nådde min botten och konsekvenserna blev för stora hitta mig själv med hjälp av andra. Jag kunde börja rota i mig själv och plocka upp de rester som fanns kvar av mig och se att jag redan från början hade allt och att den bekräftelse jag sökte redan fanns i mig. Jag hade bara svårigheter att se att den var så. Den väg jag valt ledde bara till min egen undergång och förstärkte bara det jag ville undvika, risken att bli ensam.

Idag har jag med mitt arbete insett att de brister jag hade då har blivit ett av mina bästa tillgångar. Jag har fått erfarenhet vilket gör att jag kan hjälpa andra att sakta möta sig själv.

Som ni ser är detta ett symptom på ett underliggande problem. Hur ser det ut för dig? Kan du känslomässigt bekräfta dig själv och se att du redan har allt inom dig?