Då!
Då fylls jag av tristess och leda. Då känner jag att det saknas något. Det saknas mening. Då känner jag att stressen kommer till mig i form av rastlöshet. Då vet jag att min hjärtverksamhet ökar. Oron gör sig påmind. Min historia som jag ej gjort upp med poppar upp.
I denna stund kommer mina tankar och åsikter om mig själv och om andra. I denna stund väller mina känslor över mig och tankar sufflerar som vem jag är, vad jag har, hur jag ser ut och vad jag gör.
När mitt fokus släpper och tappar greppet från mig och jag börjar jämföra separerar jag mig från mig själv. Jag jämför och ser skillnader. Jag tycker att jag saknar något. Jag känner mig inte hel och fullkomlig. Det är som jag behöver något för att fylla det tomrum som finns i mig.
Det är i dessa stunder jag märker att tystnad och att göra inget inte känns ok. Jag känner leda och tristess. Det är som jag inte duger för mig själv om jag inte fyller min tid. Som om det fanns ett krav på att göra och att det är det enda som duger.
När jag inte känner lugnet i mig själv är det lätt att fylla den saknaden med just åsikter om allt och alla. Då fyller jag mig själv med regler och moral och jämför. Jag placerar mig då helt plötsligt inte längst ned på ranking skalan utan det finns någon under mig som jag kan beklaga och gnälla mig över.
När jag laddar mig själv med leda och tristess har jag också tagit ett steg från mig själv.
Min lösning är att acceptera och våga vara kvar i känslan. Känslan som kommer upp är en känsla som har sin grund långt långt tillbaka.
Är det vanligt att du hamnar i leda och tristess? Kan du se din del i det som händer? Vad gör du för att ändra på den känslan? Kan det vara ok att i den stunden fortsätta att göra just ingenting och se vad som händer eller är det så att enda lösningen är att fylla tiden med en aktivitet?
Det är i dessa stunder jag märker att tystnad och att göra inget inte känns ok. Jag känner leda och tristess. Det är som jag inte duger för mig själv om jag inte fyller min tid. Som om det fanns ett krav på att göra och att det är det enda som duger.
När jag inte känner lugnet i mig själv är det lätt att fylla den saknaden med just åsikter om allt och alla. Då fyller jag mig själv med regler och moral och jämför. Jag placerar mig då helt plötsligt inte längst ned på ranking skalan utan det finns någon under mig som jag kan beklaga och gnälla mig över.
När jag laddar mig själv med leda och tristess har jag också tagit ett steg från mig själv.
Min lösning är att acceptera och våga vara kvar i känslan. Känslan som kommer upp är en känsla som har sin grund långt långt tillbaka.
Är det vanligt att du hamnar i leda och tristess? Kan du se din del i det som händer? Vad gör du för att ändra på den känslan? Kan det vara ok att i den stunden fortsätta att göra just ingenting och se vad som händer eller är det så att enda lösningen är att fylla tiden med en aktivitet?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948