Medömkan

Jag hade kunnat skriva om det stora hjärtat och om kärlek denna Alla hjärtans dag. jag kommer att göra det men på ett lite annat sätt.

Människor i vår omgivning som vi möter och som har det svårt i sina liv kan vi ibland känna att vi vill hjälp. Vi vill få en möjlighet till att bidra med något.

Oftast tar vi på oss ett bekymmer och vill hjälpa till. Vi kan bli engagerade och vill mildra det som den personen är utsatt för. Det blir ett problem för oss vilket både är naturligt och blir en del av vårt engagemang.

Människan jag har kontakt med känner jag medömkan till. Jag ömkar tillsammans och vill hjälpa till. Jag blir en del av den faktiska ömkan som sker genom människans egen självömkan och min egen medömkan.

För att förstå mitt resonemang så tror jag att min förändring enbart har sin egen grund i min egen vilja och tro till en förändring. Ingen annan kan förändra mig om jag inte både tankemässigt och känslomässigt är beredd till en förändring. Jag tror på människans förmåga att förändra och jag tror att den förändringen kan ske av mig själv eller av mig själv och genom någon annan som ger mig verktyg till självhjälp. Det är på dessa grunder jag för detta resonemang.

Med min medömkan bidrar jag inte med mer än att tycka synd om någon annan. Tycka synd om någon annan leder inte den personen framåt. Tycka synd om och medömkan leder enbart till att konfirmera ett tillstånd, inte visa vägen därifrån.

När jag arbetar med mina kunder så ligger det i mitt arbete att hjälpa en människa att komma till den punkt där det finns en möjlighet med sina känslor och med sina tankar fatta ett beslut att vilja ta sig därifrån. 

Vad jag gör är att hjälpa kunden att måla konsekvenserna av att vara kvar i det aktuella tillståndet och vad det kommer att få för konsekvenser. En viktigt fråga i detta sammanhang är t.ex. : "- När har du fått nog!"

Min kärlek till andra går ibland genom att visa vägen via att måla bilder.

Alla hjärtans dag till er alla!

Hur ser du på detta? För dig som valde en annan väg, var det först när du själv insåg att du fick nog som du kanske vågade be om hjälp och du fann ett sätt att resa dig? Berätta gärna din historia.