Ta för givet

Jag växte upp och tog för givet det som fanns runt omkring mig. Tillgång till pengar. Mat för dagen. Rena kläder. Skola och utbildning. Egen bil, moped egen motorcykel. Resor utomlands. Husdjur. Veckopeng. Semester med familjen. Nästan fri sjukvård. Tandvård. Möjlighet att få jobb. Allt fanns och ibland förstod jag inte värdet av det.

Det fanns brist på annat i min uppväxt men just det materiella fick jag tillgång till. Jag tror att just detta skapat förutsättningar för mig i livet som jag fortsatt att förvalta. Jag har inte behövt känna mig fattig. Samtidigt har jag inte valt att leva i överflöd. Jag lärde mig tidigt att förvalta det jag har och inte ta det för givet. 

Nu befinner jag mig i Philippinerna. Det finns viss sjukvård som är fri men det kan ta mycket lång tid att få hjälp om jag någonsin får hjälp. Om du inte haft jobb erhåller du ingen pension alls. Har du haft ett arbete får du kanske en obetydlig pension. Staten har ingen plan för sitt folk. Bostäder finns inte. Fri plats att bygga sker i vattnet där det inte kostar något. Många, allt för många är fattiga ovh lever på inget. Människor bor i skjul. Människor föder många barn. Många barn dör. Missären är stor och får du ett arbete kan du få jobba långa dagar 10-15 timmar eller mer för en månadslön som motsvarar ca en bigmac meny per dag i en månad. Människor här är hänvisade till den fria marknaden vilket innebär att det är tillgång och efterfrågan som styr. Detta blir förödande för ett land som väljer att stödja de som har, inte de som inte har. 

Människor dör. Människor drabbas. Människor lider och står ut. Det är förunderligt att inte ett uppror sker. 

Självklart måste kraften även här komma underifrån. När de nått sin botten kommer kraften. Men det kan ta tid. Philippinerna har länge varit ett ockuperat land av andra länder som utnyttjat folket. Kanske är det landets alla småöar som gör att folket har svårt för att förena sig. 

Landet är ett land i tredje världen som har rika men framför allt stor fattigdom. 

Det jag möter här är just stor tacksamhet till det lilla. Tacksam att få leva. Tacksam att få mat och hjälp. 

Kanske är vi som turister här i Philippinerna den nya världens ockupanter där vi styr folket med våra pengar,  som har ett stort värde här. 

Jag är tacksam men också uppmärksam på vad som sker och min del i det stora sammanhanget. Min roll är inte självklar. 

Jag väljer att se det lilla i mig men också det stora. Jag väljer att se vad jag kan göra och vad jag inte ska göra. Jag väljer och mitt val är tacksam för allt jag fått. 

Vilka val gör du?