Dopet en gemenskap

För någon dag sedan var jag på dop. En kille på några månader skulle döpas. Döpas i en liten kyrka i ett litet samhälle. En allfartsväg där inte så många passerar och där vägen inte helt enkelt medger att trafiken möts, ännu mindre att köra om.

Ett dop där vi samlats i gemenskap för att viga in någon till något. Att bli med i gemenskapen och ett sätt att se på livet. En första början till en skolning och ett skydd för det som finns i livet. 

Denna gång var det ett kyrkligt dop och en invigning i det kyrkliga samfundet men dop kan egentligen vara allt från detta till enbart en namnceremoni. 

När man döps ska, eller kanske skulle man också förut utse en gudmor och kanske en gudfar om något skulle hända. Som ett beskydd men också lite som en extraförälder. Detta är idag kanske mer viktigt i fattiga länder än ett land som Sverige. 

Jag minns min gudmor. Hon blev över 90 år och levde hela sitt liv utan en synlig relation. Jag fick tyvärr inte vara med henne det sista halvåret av hennes liv och hennes begravningen men hon har alltid funnits med mig. Det är på något sätt som vi hört ihop. Hon blev en av några länkar till min mamma som dog tidigt.

Livet är komplicerat, det är så mycket som kan hända på resan därför är en gemenskap i en grupp ett bra sätt att skapa en möjlighet till någon slags trygghet och kontinuitet. Våra seder och bruk bidrar till detta även fast vi idag ibland kanske ser det mer som ett tillfälle att ses. Vi kan ha glömt bort varför vi gör som vi gör. 

I gemenskap kan vi göra så mycket mer. Det blir enklare vad det än handlar om. Att vara själv kan vara skönt men i gemskap får vi perspektiv och egentligen är det också så att i gemenskap och möte med andra det är först då vi prövas. Vi prövas i att se om våra tankar vi har har relevans eller om vi behöver ompröv vår egen syn och tro. I gemenskap kan vi också söka hjälp när vi själva känner att vi tappat vårt eget fotfäste. 

Mitt minne av mitt dop är några svartvita fotografier och en silversked som talar om min födelsevikt och längd samt klockslag. 

Tack min mamma och min pappa för att ni skapade mig och tog mig till denna värld. Utan er hade inte jag blivit jag. Allt jag, är jag just på grund av er. Det är inte alltid jag sett det på detta sätt, men nu är det så. 

Hur ser du på gemenskapen och på dina föräldrar? 

Idag är en dag jag känner att jag är i en gemenskap och att jag känner tacksamhet till mina föräldrar.