Möten berör alltid på ett eller annat sätt

Möten av lycka. Möten av ilska. Möten i nöd och möten i givande. Möten att glömma och möten att minnas. Möten i lärande. Möten av sorg och möten av minnen. Möten med andra ord. 

I mötet händer det en massa. Vi prövas och vi testas, vi känner och vi tänker. Vi gör. 

Möten berör. Möten bondar.

Möten kan vara läskigt men också befriande. I möten ligger både att lyckas men också att misslyckas. Möten är fyllda av drama, missförstånd, nyfikenhet, beundran, förälskelse, hat och illvilja.

Utan möte känns det som att livet skulle vara mer fattigt. Jag skulle missa chansen till lärande och utveckling. Jag skulle missa chansen att möta mig själv.

I går hade jag ett viktigt möte med två viktiga personer i mitt liv. De är viktiga på olika sätt. Den ena för att han är en av mina söner och den andra för att hon är min sons moder. Det var länge sedan vi möttes tillsammans på detta sätt i samförstånd. Mycket länge sedan. Jag är tacksam för att det blev av och jag känner en ödmjukhet för att vi alla vågade ta steget på detta sätt. Mötet berör mig och ger mig ett antal hopp om förändring och framtid. 

Kanske är det så att när syftet är i allians och gemensamt finns det alltid förutsättningar för bra möten. Men när syftena är olika ökar också chansen till att mötena för alla eller bara någon av parterna kan uppfattas som mindre bra möten. Om jag känner mig tacksam att mötet blir av ökar också chansen att mötet leder till något bra.

Hur förhåller du dig till möten? Är det läskigt generellt eller är det så att vissa möten kan bli bra och andra mindre bra? Vad är din del i varför ett möte blir som det blir?

Idag är en dag jag är öppen för möten och öppen för att lära mig.