Att tillåta mig känna

Detta kan kännas självklart för den som vågar känna och den som ofta känner. Men för många är det precis tvärt om. Alla känner men många av oss har lärt sig att stänga av det vi känner för att det smärtar. Smärtan i oss får oss att ducka för det som är. Vi flyr för det som är till något som inte är men där vi hellre vill vara. Vi flyr från våra egna känslor av ensamhet, utsatthet, kränkningar, känslan av att känna oss liten, olika typ av rädslor och smärtsamma förluster som får oss att känna sorg, känna skuld och skam, känna aggressivitet, känna oss som ett offer eller falla in i en roll av att vara en förövare. Känslan styr oss tillbaka i tiden eller får oss att känna oro för det som ännu inte är. 

Vi har alla gjort det och vi har till och med som små barn fått lära oss att göra det. "- Det var inte så farlig! - Gråt inte! - Varför är du ledsen? - Så farligt var det inte! - Upp och hoppa, sitt inte där och tyck synd om dig!" Känner ni igen situationerna? Våra föräldrar har sagt så och vi själva har gjort det till våra barn eller så har hemska saker hänt men ingen i familjen har visat känslor omkring det som hänt eller vågat visa de egentliga känslor de haft omkring det som hänt. Som små barn har vi fått lära oss att inte känna eller snarare att hålla tillbaka det vi känt eller känner. 

Allt detta har lett till att vi blivit försiktiga med att visa oss riktigt glada och att tillåta oss att vara riktigt ledsna. Allt det vi kännt och känner lärde vi oss att samla på oss inom oss tills vi inte längre stod ut och fann ett sätt att döva eller att få utlopp för de känslor vi bar på. 

Jag lärde mig tidigt att stänga av vad jag kände eller hitta andra sätt för att få utlopp för det som kändes. Jag onnanerade tidigt. Jag lärde mig att bekräftelse från andra, dövade. Jag lärde mig att ljuga. Jag lärde mig att vara upptagen och ha en massa projekt på gång. Jag lärde mig att bli besatt. Jag lärde mig att bli dominant. Jag lärde mig en massa för att stänga av samtidigt som jag byggde upp en ilska i min kropp. En ilska som tog över min självrespekt och gjorde att jag slutade att ta hand om mig själv. 

Vi behöver tillåta oss att känna och vara kvar i den känslan. Känslan i sig kommer aldrig att döda oss, jag lovar. Tänker du så är det en illusion, däremot smärtan att inte få utlopp för känslan vi bär på kan bli förödande.  

Jag har gjort mängder av misstag och skapat förluster som smärtat än mer. De är dessa jag fortfarande kämpar med att förhindra i framtiden genom att våga känna idag, tillåta mig att vara i den känslan och sätta ord på det jag känner. 

Vågar du vara i det som känna just precis nu, vilken känsla det än är? Vågar du stanna kvar i den? Vågar du stans kvar till känslan försvinner och byts ut av något annat? 

Idag ska jag känna och ta emot alla känslor som kommer till mig.