Det dolda förtrycket

Vi lever fortfarande i ett patriarkat där mannen har mer att säga till om och där kvinnan fortfarande har sämre villkor både i arbetslivet och i andra situationer. Allt detta har en lång historisk bakgrund som verkar vara svår att helt bryta även fast mycket är förändrat jämfört med 60 --talet då grupp åtta rörelsen startade. Genusperspektivet har fått en plats den länge saknat. Men fortfarande finns det lång väg att gå tills vi når målet att sluta att uppfatta det kvinnliga könet som det svaga könet.

Men genus handlar inte enbart om kvinnan utan också om mannen och det finns situationer där männen är den utsatta gruppen. Situationer där män inte blir trodda på eller där gamla föreställningar om vad mannen gör, känner, är och tänker som låter sig supportas av människor i nutid. Gamla rollföreställningar som aldrig verkar släppa taget. 

Jag talar om män som blir utsatta i t.ex relationer. Män som inte blir trodda och tagna på allvar om att de blivit våldtagna eller slagna av män eller kvinnor. Om män som lever i förtryck och annan utsatthet. Män som inte självklart kan hävda sina rättigheter i skilsmässa och socialtjänst och domstolar som bibehåller sin grundvärdering att barn ska vara med sina mamma. Bråk mellan makar eller mellan kvinna och man där minsta ord om att mannen misshandlar försätter mannen i ett underläge. Ord som våldtäkt, pedofili och misshandel får samhället att reagera instinktivt med hela sin kontrollapparat till nackdel för oskyldiga mannen. 

Jag vill påstå att allt detta handlar om ett dolt förtryck som försätter mannen i svåra situationer som också kan påverka mannens relation med t.ex.sina barn.

Absolut, när det finns starka skäl och anledning ska samhället och allmänheten reagera. Men min erfarenhet är att det blir som om det är en allmän uppfattning att mannen är en buse. 

När jag arbetade inom socialvården kunde jag se att denna föreställning om mannen rådde och det har vait tydligt i mitt egen liv i olika sammanhang. När jag idag arbetet som volontär med män kan jag se att vi fortfarande lever med samma problemställning. I detta avseenden kan man säga att kvinnorörelsen verkligen lyckats att ändra synen på kvinnan och kvinnans rättigheter, i vissa sammanhang, i andra har lever vi kvar i medeltiden. 

Hur löser man detta då? Jo mycket handlar om att våga tala om det och att våga möta det. Det handlar också om att vi män tillsammans behöver berätta om våra egna erfarenheter och våra egna värderingar. Det handlar om att vi inte behöver acceptera gamla samhällsschabloner och vi behöver inte ens acceptera argument som att vi inte tidigare engagerat oss i våra barn men att vi nu vill. 

Vad har du för värderingar om män?