Igen och igen är det jag själv som låser mina egna lås

Jag satt fast i lås och gamla beteenden. Jag höll mig krampaktigt kvar i det jag kände till. Jag kunde klart se att så det blev inte alls var bra för mig. Konsekvenser av mina egna tankar drog mig längre och längre ner och bort från mig själv. Känslan av misslyckande, ensamhet och att inte vara värd något var mer vardag än något annat. Jag tänkte jag var själv, jag kände mig som om jag var själv och jag betedde mig som jag var själv. Jag hade bevisat för mig själv att jag inte var något värd och inte värd att älskas. I stunder var jag den mest ensamma på denna jord, i alla fall kändes det så. 

I dessa stunder var jag beredd att göra vad som helst för att bryta den känslan och de tankar jag hade. Samtidigt var jag slug och höll mig kvar vid sådant som jag visste tidigare lättade på trycket eller fick mig att sluta känna som jag gjorde. Jag var då inte beredd att släppa allt som frigjorde mig. jag ville både ha kakan och äta upp den och det blev också mitt eget lås i möjligheten att koma ur min egen "oönskade" situation.

När jag slutligen sökte hjälp var det inte direkt andra som fick mig ur det långdragna läge jag var i. Skuld, skam, skild, anklagad, utsatt och känslan av att vara mycket ensam bekräftade mina känslor och tankar. Jag betedde mig efter hur jag mådde. Jag fick knuffar, jag fick gemenskapen, jag fick något nytt att relatera till och jag fick kunskap. Men fortfarande var det jag själv som skulle göra allt detta och omsätta det.

Det var när jag insåg mina faktiska egna brister och min egen del i allt som skett och känslan av att jag fått nog av allt, så som det varit, förändringen sakta kom. Först när jag förstod att det bara är jag själv och ingen annan som kommer att leda mig rätt genom att agera utifrån ändrade tankar, förlösningen kom. Aha- upplevelsen var omedelbar men förändringen kom smygande. Jag måste, så här efteråt erkänna att jag var oerhört otålig och skeptisk under väldigt lång tid. Jag var fast och envis i mitt gamla sätt att tänka vilket givetvis också höll kvar mig i gamla känslor och gamla beteenden. Mitt intellekt arbetade febrilt för att lösa alla problem och komma åt känslan. Jag tänkte allt men kände inget.

Först när jag sakta började släppa taget om mina egna illusioner och uppfattning om världen och nästan ge upp att en förändring skulle kunna ske, kom islossningen. Lika sakta som det gamla var beredd att lämna mig, kom det nya. Som en slags global uppvärmning, obemärkt men avgörande.

Det nya var att jag vågade släppa på allt och sluta med den kontroll jag tidigare trodde skulle hjälpa mig ur mitt tillstånd. Det skulle senare visa sig att handlingar som inte alls direkt och i min begränsade tankevärld skulle kunna vara lösningen, var just det som bidrog till lösningen av mina egna problem. När jag vågade släppa taget och göra det som var bra för andra utan egna dolda eller planerade syften för min egen del, skapades det nya.

Sitter du fast i ditt gamla tänk och dina gamla strategier? Är du i en situation där du givit upp? Har du börjat att inse att det kanske är så att det är du som är problemet? Skulle du våga släppa taget om allt det gamla i dig och våga ta ett steg ut i det okända?