Kroppen förändras

Även fast mitt inre är den jag kanske är så är det mitt yttre som avgör attraktionen för andra i många avseenden. Om jag är svart eller vit, tjock eller smal, kort eller lång, gammal eller ung, smutsig eller ren, fysiskt handikappad eller i full funktion, fina kläder eller slavsigt klädd, vad det nu är för något. Jag bedöms som djuren gör efter mitt skal och mina fysiska förmågor möjligtvis. 

När vi som jag nu blir äldre så förändras sakta min kropp. Det som var en del av min kraft och min förmåga tappar sakta fart och min råstyrka, min sexuella förmåg, kraft och vad min kropp tål avtar sakta sakta. Det är som en nedräkning har börjat och det blir för mig att acceptera och åka med där jag själv inte har något val. Att förhindra förloppet är troligen inte möjligt och inte heller det jag vill men att sakta ner farten förstår jag att det går genom att ta hand om mig, äta det som är bra för mig, ta hand om min själ, hälsoträna och i övrigt se till att jag förvaltar det jag har på ett bra sätt. Allt behöver underhållas och användas på ett snällt sätt. Om jag gör det har jag gjort vad jag kan. 

Min kropp kommer att åldras och en dag kommer den inte längre att orka bära min själ men fram tills dess är det mitt ansvar att se till att kroppen gör det den ska i förhållande till vad den kan i varje stund.

Jag har länge gillat att vara med äldre för de har haft något jag vill ha mer av, de bär på kunskap och historia. Samtidigt har jag föraktat ålderdomen för den påminner mig om att vi alla ska dö och att vi inte är för evigt. Självklart har det sista handlat om min egen rädsla för att bli gammal och att dö. Jag vet att detta också var något som mina föräldrar talade mycket om på ett negativt sätt och som jag kanske också bär med mig i livet som en värdering.

Nu sitter jag här och min kropp som antar nya former och nya förmågor. Nu är denna kropp en del av mig och formen kommer att sakta förändras. Det är en verklighet och det bästa är att förhålla mig till det jag har, inte det jag hade eller kommer att få utan just till det jag har. Utifrån det sättet att tänka gör jag mina val för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag vet att jag behöver rensa i mina egna fördomar om just detta med kroppen och hur andra tar hand om sig på samma sätt som jag behöver omvärdera mina egna åsikter om mig själv och min kropp. 

Jag tycker att det går gansk bra och att jag sakta omvandlar mina egna värderingar kanske främst om mig själv från ogilla till gillar. Att resan börjar ta slut där den ständiga jakten handlat om att uppnå någon slags ideal samtidigt som jag inte arbetat för det tillräckligt mycket och samtidigt ifrågasätter jag själv varför jag envisas med detta, för vems skull. 

Jag är min kropp i varje stund och det är ok. Den dag jag vill ändra på den på ett naturligt sätt då kan jag göra det om det är viktigt för mig. 

Jag har mina läppar och mina röda kinder, jag har mina smala armar och små händer. Jag har mage och knän som börjar ge efter. Jag har muskler som behöver stretchas mer för varje dag. Jag är tunnhårig som min far och jag kan inte älska som förr. Jag springer inte längre lika fort och långt och saknar kraft att lyfta det jag förr lyfte. Jag har inte samma ork som tidigare och jag börjar höra och se lite sämre. Men fortfarande är det jag och det är ok och jag kan hantera det. Så vad är problemet? Jag är i stort sätt frisk idag och då är det bra. 

Tack för att du bar mig ända hit. 

Hur förhåller du dig till din kropp och att du blir äldre?