Känslan är artificiell

Känslor finns där av en anledning. De skyddar dig men kan också förgöra dig. De finns där och väcks av de tankar vi skapar. Eller så skapar de tankar av de känslor vi får. Låt oss börja med det förstnämnda.

Skam och skuld är duktiga på att jaga fram känslor i oss. Skamen för det jag känner eller kände mig utsatt för och skulden för det jag gjort. Skamen kan ha sin grund från något för länge sedan och kan väckas till liv igen när som helst. Skulden kommer och går. Vi kan ärva skuld och vi kan skapa skuld, resultatet blir den samma. Skulden får oss att känna rädsla för något, kanske ensamhet eller för att vi har skadat någon annan. Tar jag något från en butik som inte är mitt kommer jag troligen att känna skuld vilket kommer att skapa rädsla generellt i min kropp men särskilt när jag går förbi butiken där jag stulit eller om jag behöver gå in i butiken igen. Jag skapar rädsla för att bli upptäckt och kan kanske känna den känsla det skulle kännas att bli upptäckt. Jag har skapat en belastning i mitt sinne som kommer att påverka mig i allt annat. 

Har jag skadat någon annan som t.ex att jag sagt något tokigt till denna person som jag ångrar har detta samma påverkan i min kropp. Håller jag inne sanningen så fungerar det på samma sätt. Jag utsätter mig själv för en slags stress även fast det är någon annan jag kan har skadat så skadar jag också mig själv. 

Känsla av ensamhet kan jaga mig på samma sätt. Jag vet intellektuellt att jag inte behöver vara ensam genom att göra något som får mig att känna mig mindre ensam samtidigt vet jag om att jag har brist på egna vänner och bara den tanken gör att jag kan känna mig ensam. Alla försök att bryta min ensamhet kan uppfattas som artificiella eftersom jag tror mig veta att ingen vill vara med mig bevisligen eftersom jag är ensam. Jag faller på eget grepp och gisslar mig själv. Tanken är oerhört slug och den skapar precis de känslor jag vill att den ska skapa. Vill jag känna mig glad och tacksam fixar den det. Vill jag känna mig ensam och utsatt fixar den det. 

Men ändå råder jag dig och mig själv att våga sitta kvar i känslan vilken den är och tillåta att den kommer. Känn smärtan och känn ångesten. Agera inte bara känn. Känn var det känns och känn hur länge det känns. Känn efter om känslan luktar något och om den har ett namn. Känn efter och känn igen. Stå kvar låt den komma. Du kommer efter ett tag att se att den kommer att försvinna igen. Stå kvar och vänta ut till nästa känsla kommer. Där, just där har du dig själv och du kommer att inse at känslan enbart är en fysisk reaktion som framkalla tankar i dig. Eller så är det tanken som väckt en känsla. 

Ett rent helvete och en satans stress men du kommer att kunna rida ut den genom att vara kvar i den. Du kommer att kunna möta den och dissikera den med dina tankar och ord. Det handlar om illusioner och egna påhitt även fast, när de visar sig upplever vi det som den enda sanningen.

Jag klarar inte alltid detta men jag vet att mitt ändå vapen är just att rida ut stormen och sätta ord på det som sker. Få mig att ändra mina tankar så att jag kan ändra mina känslor. Kan jag lura mig själv med lögner som skadar mig kan jag lura mig själv med lögner som kan stärka mig. Vad är skillnaden? Ingen!

Så allt som sker i min hjärna kanske just är artificiellt och att det mer handlar för mig om att förhålla mig till det och fråga mig vad jag egentligen är rädd för. Min känsla av utsatthet eller min rädsla för att misslyckas med mina nya föresatser eller kanske att jag inte har lust att göra mitt eget jobb för att nå en förändring. 

Så varför sitter du där och lider? 

Idag är en dag jag välkomnar alla mina känslor!