Starka känslor tar över

Igår var de match i volleyboll. Jag är med ett korplag sedan 36 år. Vi harvar på och håller oss kvar i serien. Ibland har vi lyfts upp ett snäpp men ofta håller vinnas kvar i samma serie och nivå. Vi gör det för att det är kul att hålla igång. 

Ibland är det som det är och vi förlorar. Ibland vinner vi. Det finns stunder där detta är tydligt men det finns också tillfällen det är på gränsen och där vi har chans att vinna och kanske rent av borde. Det är just i dessa senare situationer det kan bli lite hett och känslorna far iväg.

Alla har vi våra karaktärer och ibland kan känslorna fara iväg åt alla håll. Lagledaren  är väl den som jag tillåter mig att bli arg på och det är han som väcker saker i mig. Även denna gång blev det så i det läge vi var i. Detaljerna är inte så viktiga men känslorna blir direkta och inte med så genomtänkta briljanta kommentarer. 

I dessa lägen behöver jag egentligen bara gå iväg och hålla mig undan. En bra utmaning för mig är givetvis att stå kvar men inte själv leva ut min besvikelse. Mer tala om den.

Självklart handlar allt detta om mig. Vad är det som gör att jag startar min ilska i dessa situationer? Vad är det som får mig att tappa någon slags kontroll? Vad är det i mig som väcks som jag åter igen upplever? Vilka värderingar styr detta? Vilka gamla känslor väcks? varför tillåter jag mig själv komma i obalans?

Svaren på alla frågor handlar om min egen besvikelse över mina egna insatser och att jag i vissa stycken ibland blir det lilla barnet som känner sig förnärmad, dålig och misslyckad. Mitt intellekt säger nått helt annat och kan hantera detta på ett enkelt sätt men mina känslor är direkta och går per automatik. Känslorna har en egen snabblänk till att agera och verkar ibland göra som de vill. Så skedde även denna gång just för att jag i stunden inte var balanserad i det spel som vi spelade. Misslyckande efter misslyckande fick mig ur balans och ledde mig in på autonoma vägar som styrde mig fel.

Oftast brukar jag coacha laget under tiden som matchen pågår. Denna gång tappade jag själv, till viss del balansen och det som var intressant var att en annan kille direkt klev in och tog över denna roll. jag uppskattade det oerhört och att det på något sätt är en bra värdemätare på hur vi ändå känner varandra.

Jag har några saker jag behöver gottgöra idag.

Hur gör du när du tappar balansen och börjar agera direkt på dina känslor utan att ditt intellekt hänger med?