Du har ansvar i vår relation

I går hade jag samtal med några män när det gäller ansvar i en relation med någon annan. Frågan var har den andra lika stort ansvar som jag själv och i så fall på vilket sätt? Vi var inte helt överens vilket självklart är ok. 

Relationer är något vi har eller inte har. En relation fungerar för att båda just i stunden vill det och att relationen attraheras av att det är något båda vill ha eller vill ge. Hade det inte varit så hade någon av parterna valt att lämna. Ibland kan det vara så att vi får något i relationen vi inte vill ha vilket är blir skäl till att förändra relationen. 

Männen jag talade med menade att ansvaret i relationen ligger hos båda parter. Svårt att förneka för visst är det så. Båda behöver vilja ha relationen. Men diskussionen stannade inte där utan vissa tyckte också att de gjorde själva sådant som behövdes för att relationen skulle bestå och tog ansvar för det vilket de tyckte att den andra inte gjorde. I detta fall handlade det mycket om relationen mellan våra egna barn och oss själva som föräldrar. Alltså ansvaret ligger hos båda där det också gick att ha åsikter omkring vad den andra gjorde eller inte gjorde. 

I en relation har båda ansvar för att relationen ska fungera. Det låter självklart och naturligt men jag har ändå ansvar till 100 % för min egen del. Där emot när vi lägger en del av ansvaret i en relation på den andra och vårt fokus blir att den andra gör "fel" enligt vårt eget sätt att se det finns det risk att vi tappar bort oss själva och lägger över vårt eget ansvar på den andra som vi tycker inte gör som vi vill. Det handlar inte om ansvar. Var och en har samtidigt ansvar att ta 100% ansvar för sin egen del att allt blir bra så som man själv önskar oavsett någon annan. Att inte vilja ha kontakt eller sköta sin kontakt på sitt eget sätt är också ett sätt att ta ansvar och det är upp till den andra att förhålla sig till det som sker.

Jag hade inte så mycket kontakt med mina föräldrar. Det var på en artighetsnivå och skälet var att jag själv hade svårt att hantera relationen. Det blev inte bra för mig att ha en tät kontakt. Jag kan se att historien upprepar sig och mina barn har inte så mycket kontakt med mig. Jag kan se min del i det som skett och sker och jag accepterar att det är så. Mina barn gör sina val och tar ansvar för sig själva vilket har ett högre värde och är det viktigaste för mig. De ska se till att må bra i denna värld och göra sådana val så att det blir så bra som möjligt utifrån deras sätt att se det oavsett mig. Om de gör det så är jag nöjd och jag ser då att de tar ansvar för sin egen del. Ansvaret för att jag ska må bra, det ligger på mig oberoende mina barn.

Är jag känslokall? Nej det handlar inte om det. Jag saknar mina barn varje dag men jag har accepterat att det är som det är just nu och mitt högre värde är att de har det bra oavsett mig.

Om de kommer tillbaka står min dörr öppen utan krav om varken skuld eller skam. Den är bara öppen. Under tiden ser jag till att jag är mitt bästa jag. Det är på detta sättet jag vårdar både mig och min relation till mina barn.

Så vems är då ansvaret i en relation. Ja bådas och var och en på sitt eget sätt.

Lägger du gärna skuld på någon annan för att du ska må bra och växa och för att en relation ska bevaras?