I skydd av smärtan

Ibland är kaos och smärta vår följeslagare. Vi lider, känner sorg och känner oss otursförföljda. Som om all olycka planterat sig hos oss.  

Visst kan det vara så. Men våga pröva dina tankar att det inte är så. Våga se att det kan vara så bara för att du inte vill ta tag i något som känns än mer jobbigt.

Ibland bär vi vår egen sorg och olycka som en skjöld framför oss. Vi styr oss in i ett hörn för att skydda oss och för att få ursäkter för att slippa ta tag i det som smärtar än mer i oss. Genom att göra något istället för något annat blir det ett sätt att smita från vårt eget ansvar att ta hand om oss själva och det vi behöver göra. Vi får en ursäkt för att låta bli."- Nu när jag har så ont i benet så kan jag inte springa som jag egentligen behöver men som jag tycker är så trist."

Att vila kvar i en sorg, ett lidande, en ilska  eller en harm mot någon eller något kan vara ett sätt att försöka smita. Ibland talar man om just detta med sjukdomsnytta. Jag har nytta av att vara sjuk. Det finns en nytta i ett lidande som är mildare än lidandet som jag annars skulle ha eller behöva ta tag i.

För den utsomstående kan detta upplevas som väldigt konstigt att det inte finns ett tillräckligt intresse och en vilja att kliva ur ett lidande som verkar så svårt. Men det är just för att lidandet som finns gömt bakom är så mycket större och så mycket mer svårhanterligt. 

Vi slipper att ta eget ansvar om vi har det svårt och är ett offer. Vi slipper att göra det vi egentligen borde göra. 

Just detta är mer vanligt än vi kanske tror samtidigt är det lite tabu att ifrågasätta någon annans lidande och svårigheter, det är ju så synd om honom eller henne.

Kan det vara så att till och med vissa sjukdomstillstånd kan vara framkallade just på grund av detta? Cancer, olika oförklarliga sjukdomstillstånd och andra tillstånd? Direkt eller indirekt? Jag vet att säga så här är verkligen att sticka ut hakan. 

Jag och min syster kände, när vår mamma hastigt dog i cancer att det var hennes sätt att smita undan en svår situation som hon var i. Vad vi vet är att om vi är psykiskt instabila och nedsatta innebär också att vi har en sämre motståndskraft. Vi vet också att vår tro och vilja till livet kan påverka utfallet till exempel i en svår cancer. 

Jag hade utsäkter för att inte ta tag i min egen skit. Jag pekade på andra i tron att deras förändring skulle bidra till min förändring. Jag skyllde mina beteenden på andra. Jag agerade på olika sätt för att skyla vem jag egentligen var. Jag tyckte synd om mig själv. Jag led och det kunde uppfattas att min situation var svår. 

Vad gör du istället för det du borde göra? Hur har du det istället för att ta tag i det du behöver ta tag i? Agerar du offer elller rent av en förövare för stt skyla något annat?