Styrkan skrämmer

"Det som skrämmer oss mest är inte vår svaghet utan det är vår styrka"

I det svaga finns inget hot. I det svaga finns inget som gör mig rädd. I det svaga kan jag gömma mig.

Det är i styrkan jag blir rädd. Det är där jag inte har kontroll över mig själv. Det är där jag inte vet hur det slutar. Det är där allt det ovissa finns. 

Styrkan har inget slut. Styrkan leder mig till det okända. Styrkan gör mig till något som jag känner igen från förr och som jag då var rädd för. Styrkan var det som jag hatade och fruktade. Styrkan var det som gjorde andra illa. Styrkan var det som mobbade och tog för sig. Styrkan var det som skadade och gjorde illa. Styrkan var det som visade på besatthet och förgjorde. 

Ändå är det i styrkan jag söker mig för att förändra det som är svagt. Det är i styrkan jag kan finna kraften för att gå från det jag vill ifrån. 

Det blir som jag behöver söka mig till det jag är rädd för, för att komma ifrån där jag inte vill vara. 

Jag suger på orden igen: - Det som skrämmer oss är inte vår svaghet utan det är vår styrka.  Styrkan är min nyckel samtidigt som den var mitt hot. Ordet styrka blir en motsats i sig, beroende på hur jag tar till mig ordet. Den skapar rädsla på samma sätt som den kan befria mig från rädslan. Styrkan skrämmer och samtidigt kan den öppna något nytt som kan bli bättre. 

Det kanske är där just oviljan till förändring ligger för jag ska helt plötsligt hantera något som jag själv föraktade. Jag ska bli den som jag och andra hatade. Jag ska förvalta den styrka som var en katastrof i mitt förflutna.

Vilka motsatser går du och bär på som kan vara svaret på varför du står still?  Vad är det i ditt förflutna som håller dig  kvar?