Surgubben tar plats

Ibland så kommer han bara där och tar plats. Han tror att världen ska snurra för honom och förstår inte när världen snurrar ändå och gör det på sitt sätt. Det regnar när det regnar och det snöar när det snörar och världen tar ingen hänsyn till honom. 

Det går inte tillräckligt fort och han bekräftas inte när han vill. Han kommer i situationer där han behöver anpassa sig och ibland skiter andra helt i honom. 

Han balanserar på gamla meriter och tror att världen ska acceptera att vi alla lever i en oföränderlig värld. Han själv har tappat begreppet flexibel.

Han agerar blixtsnabbt och hugger till, ibland helt överraskande. En kommentar eller en blick. Ibland för att till och med sabotera så att det blir som han tänkt sig och förutsatt att det kommer att bli. 

Han styr och ställer och är inte älskad av någon, inte ens av sig själv. 

Ändå fortsätter han och inser inte att det är dax att ge upp. Ge upp och sluta kontrollera för det är just kontroll han försöker skapa. Kontrollerar istället för att acceptera. 

Jag har talat om honom förut och hans finns där. Denna surgubbe är den gubben jag behöver acceptera att han finns. Han är en del av mig även fast jag skulle önska att det inte var så. Däremot kan jag välja hur stor plats han får ta. Jag kan förminska honom så mycket det går eller välja att ge honom plats. Det valet är helt mitt och är jag i balans är det enklare att förminska honom jämfört med när jag är i obalans.

Hur hanterar du din surgubbe eller din surkärring?