När jag har kontakt med hela jag

Alla har känslor på samma sätt som alla kan tänka. Alla har känslor som både visar sig i magen, i armarna, benen, ryggen, hårfästet eller på andra ställen. Känslor som ger vibrationer i muskler, häftiga kroppsliga utspel, inåtvänd tystnad eller visar sig på annat sätt utåt eller inåt. Tänkta tankar och kroppsliga reaktioner i en kombination. Alla blir berörda på något sätt. Att säga att vissa inte kan visa och känna känslor är ett feltänk för då har vi samtidigt sagt vad detta innebär. Det handlar mer om hur vi klarar av att se det och ge uttryck för det. Vi gör olika. Sedan kan vi ha en önskan om att göra på annan sätt än vad vi gör eller vad andra gör.

Jag blev för många år sedan beskylld för att tänka känslor och inte ha kontakt med mina känslor. Jag tog det som en kritik och gjorde allt för att känna så som andra skulle önska att jag gjorde det. Det blev en jakt och ett letande som då kändes konstlat. Vad jag omedvetet gjorde som ledde till något annat var inte att jag gjorde det andra ville att jag skulle göra utan att jag kände efter och observerade vad som hände i min kropp och hur. Jag tog till mig alla olika typer av reaktioner, inte enbart de som jag tänkte. På det sätter öppnade jag också fler av mina sinnen och inte enbart mitt intellekt. Jag kände förändringar i kroppen, jag kände dofter, smaker, ljud. Jag märkte hur mina tankar snurrade och värderade alla dessa intryck. Rätt eller fel.

Egentligen har jag alltid gjort det men inte uttryckt det. Som liten kunde jag just känna stämningar i rummet när det inte var som det brukade. Om jag hade gjort något som var fel så blev jag spänd och nervös. Även tystnaden blev en reaktion i sig.

Det handlar således inte om vi kan känna känslor eller inte utan om det handlar om något så är det hur vi kan visa det utåt och vad vi tolkar in som känslor eller inte. Allt är olika typer av reaktioner antingen fysiskt i kroppen eller i olika beteenden som blir ett uttryckssätt för det som händer.  

När vi för diskussioner med någon kan det lätt bli så att vi diskuterar sakfrågan och det handlar då inte så sällan om vad som är rätt och vad som är fel. Våra intellekt möts och någonstans söker vi ett rätt svar. På frågan "- Har du ett liv som du vill leva?" kan det snabba svaret lätt bli:- Ja eller - Nej. Det kommer bara ut så där. Svaret kan bli kort eftersom jag kanske inte vill berätta hur det egentligen är och svarar jag ja slipper jag frågor. Men om du får frågan: - OK på vilket sätt är det bra eller inte bra? Då behöver jag själv bottna i det. Kommer sedan frågor som hur det känns att vara nöjd eller hur det känns att vara missnöjd med livet blir det mer komplicerat. Då behöver jag någonstans leta fram min känsla i det svar jag ska ge. Desto fler frågor jag får som mindre har med mitt intellekt och göra och mer har med vad jag kan tänkas känna, som jag försöker sätta ord på desto närmare kommer jag mig själv och mitt svar blir mer en beskrivning av hela mig.

Det är därför frågor som går att besvara med ja eller nej oftast inte leder så djupt in i mig. Men om frågan formuleras; - På vilket sätt känns det?.... - Var känns det?...- Vad tänker du när det känns så?... - När kändes det så?... - Hur känns det att ha det så?

När jag möter mig själv med alla mina sinnen oavsett vilken typ av reaktion det är och jag reflekterar över det som sker då är chansen större att jag har kontakt med mig själv.

Det handlar inte om att definiera mig genom att bara tänka. Det handlar inte om att definiera mig genom att bara känna. Det handlar inte om att definiera mig med att bara göra. Det handlar om att skapa en möjlighet att ha kontakt med hela mig och alla tre lägen.

Har du kontakt med hela dig? Hur känns det när du har det? Var känns det och när känns det särskilt?