Min egen vandring

Om nu livet handlar om att vara i balans där mina tankar, känslor och handlingar samarbetar och tar den plats de behöver så att jag i varje stund kan hantera det som kommer till mig. Om nu livet handlar om att acceptera och leva här och nu utan att vila kvar i historian eller oroa sig för framtiden. Och jag arbetar med det varje dag och jag gör sådant som gagnar allt detta. Varför blir det då ibland ändå så svårt att hantera livet i sig? 

Människor agerar och gillar inte det jag gör. Människor får mina sinnen att reagera och jag agerar på det. Känslor kommer och stress tar plats. Jag är inte alltid balanserad och känner att jag kan möta andra som jag skulle önska jag kunde. Ibland kommer gamla känslor och beteenden fram som jag trott jag lagt på hyllan. Jag blir lika förvånad varje gång. Ibland blir jag inte av med vissa beteenden som jag länge önskat skulle ha försvunnit. Rastlösheten, som är en sådan, tar plats precis när den tycker att den ska och överraskar mig inte längre, men effekterna av det irriterar mig.

Ibland är jag bara just så där dum, korkad, otålig och imbecill, ja som en riktig surgubbe. Det är helt plötsligt så där obegripligt att förstå mig själv och jag både gör och säger saker som om förståndet helt lämnat min kropp och låtit dörrarna stå vid öppna så att vilka intryck som helst tror att de får rätt att klampa på. 

När allt detta sker så är det just mina rädslor som försöker att ta fäste igen. De tror att de har den där givna platsen och självklart kan kliva på och ta med sig både historian och oron för framtiden som sina följeslagare. 

När allt detta sker vet jag att jag fortfarande har bit kvar att gå. Jag är inte framme än. Resan fortsätter och det är jag som behöver vandra. Det är jag som behöver ta mina egna steg. Det är jag som behöver pröva mig själv och utmana. Det är jag som behöver skapa precis den där balansen som jag behöver, ingen annan. Det finns de som jag behöver förlåta, det finns de som jag behöver be om ursäkt för. Det finns det jag behöver granska ytterligare och det finns det jag bara behöver acceptera. När jag tror jag är i balans finns det risk att jag slutar med det som fick mig i balans. Det är ibland ett av mina misstag.

Jag kommer aldrig att vandra klart och komma fram utan jag kommer att få vandra och att vandra olika fort med olika steg. Ibland behöver jag vandra med någon men som oftast vandrar jag själv. Jag behöver ta raster, hämta energi, vila och jag behöver ibland se var jag är.

Är du i mål eller fortsätter du vandra?