Ärlig med min historia

Att vara ärlig över min historia är det samma som att jag inte lever och har ett fantastiskt liv? Går det verkligen att hjälpa andra när man inte själv "är klar"? Är detta inte ett sätt att vara oärlig? Jag fick detta till livs för ett tag sedan av en som kontaktade mig och som troligen läst min blogg. Eftersom frågan kommit upp tar jag upp det här för då kan det finnas fler som undrar det samma.

Syftet med att skriva om mig är just att det mesta som finns omkring mig, mina tankar och mina känslor idag och historiskt förhoppningsvis är till nytta för andra. Jag använder mig själv för att förkroppsliga och sätta namn på något som kan beröra fler än mig.

Mycket av det jag skriver handlar om mig själv och detta har tagit mig dit jag är idag. Med mina brister men också med mina tillgångar. Utan min historia hade jag inte varit den jag är idag. Jag accepterar min historia och är ärlig omkring den. Detta betyder att jag kan släppa all skam och skuld. Min historia har lärt mig mycket om mig och jag har accepterat det. Min historia har också blivit min starkaste egenskap och de verktyg jag har för att kunna hjälpa andra. Jag har varit där och jag har hittat en väg. Jag har varit där och jag kan ha något som någon annan också vill ha. Detta kan skapa öppningar för andra.

Jag tror att vi alla, aldrig kommer att vara klara med oss själva när det gäller våra tankar och känslor. Det är i en ständig utveckling. Så hur jag tänkte kände och var i går är det inte säkert att jag gör i morgon. Mitt ego utsätter mig varje dag för prövningar. Skillnaden idag är att jag är medveten om det och hittat ett sätt att hantera det. Jag är i utveckling och varje möte med andra är också en utveckling för mig oavsett om det är med vänner, kunder eller andra människor. Jag tror att jag inte har möjlighet att leda någon om jag inte själv vet hur man gör. Skulle det uppstå behöver jag vara medveten och tillräckligt klok för att se det och erkänna att jag inte har det någon vill ha av mig.

Jag hade historiskt inget bra liv med mycket oärlighet främst mot mig själv som fick mig att förminska mig själv. Idag har jag en helt annan relation med mig själv där oärligheten blir besvärande när den pockar på. Jag lever varje dag ett fantastiskt liv med mina insikter. Jag möts varje dag av prövningar. Jag möts också varje dag av insikter som får mig att se på mig och på andra på ett nytt sätt. Livet är jag, inte vad andra tycker att mitt liv ska vara. Nej jag är verkligen inte klar med mig själv men är under en fantastisk utveckling. Jag hoppas att jag aldrig kommer att vara klar utan förstår att mitt liv levs idag, inte igår och inte i morgon det levs just i dag. Det gör mig tacksam.

När jag kan leva mitt liv just här och nu försvinner all skam, skuld, avundsjuka, ilska och missunnsamhet. Kvar finns kärleken till mig och därmed också kärleken till det som finns runt omkring mig.

Hur är det för dig, kan du vara ärlig med hela din historia och med den du är just i denna stund?