Sedan

Jag är berövad min barndom och min uppväxt. Jag fick inte vad andra har fått. Varför varför varför. Hur kom det sig att han gjorde, att de sa, att jag var tvungen att ..... Historien är lång och när det hände längre. Bitter, kontrollerande, utmattad av energi över allt som hände och allt som fortfarande händer i livet. Jag krälar i mitt fördärv, tycker synd om mig själv och allt är andras fel. Vilket liv. 

Så har jag malt och beklagat mig. Jag var övertygad om att det var så. Även fast jag i stunder sade något annat så fanns det i mig, en känsla av just detta. Klart jag kände som jag kände och gjorde som jag gjorde med min historia. 

Jag hade en massa förklaringar och jag hade mina strategier för att skjuta allt från mig. Jag betedde mig, jag skapade murar av försvar och förklaringar. Jag förnekade och kände att jag min sann inte behövde terapeutisk hjälp. Jag kom in i en massa försvar och en massa "jo men...".

Till slut stod ingen annan i min omgivning ut. Jag var hela tiden tvungen att byta eller skaffa mig ny bekantskap. Jag förstod det inte då men det var precis så det var. De stod inte ut.

Jag ägnade första hälften av mitt liv att odla mitt ego fylld av moral, åsikter ich fördömanden. Saker som jag i hemlighet gjorde i ljuset av min skugga, fördömde jag offentligt. En riktigt besserwisser i ord och tanke. 

I min historia finns inget i mitt nuvarande liv att hämta som lyfter mitt liv. Jag behöver däremot bli klar med att utan min historia skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte ens finnas till. 

Att älta min historia tjänar ingeting till. Den bevarar men förändrar inget. Den håller mig enbart mig kvar och utvecklar inget. Oavsett vad som hänt, släpper jag det. Jag accepterar vad som hänt men jag släpper det. Om jag de minsta håller kvar vid det har jag en sjukdomsvinst med att ha det kvar. Då bekräftar det mig och identifierar mig på ett sätt som inte är nyttigt för mig. 

Hur är det för dig, bekräftat du dig med din historia?