Leva med svår saknad

Att leva med svår saknad (sorg) kan upplevas som omöjligt. Saknad av att någon som gått bort, saknad av kärlek, saknad av ens barn som inte vill ha samma kontakt som vi själva vill, saknad av närhet och sammanhang. Saknad av den barndom vi aldrig fick. Saknad av den jul jag aldrig fick eller får. Högt och lågt. 

Saknaden och sorgen kan vara så djup så vi vet inte hur det ska vara möjligt att leva. Döden känns som en möjlig lösning och också lättare än den saknad och sorg vi bär. Vi blir deprimerade i våra kval och vår sorg. 

Saknaden och sorgen är en lösning på något som känns. Den finns där för att jag inte står ut med mig själv. Som jag inte är hel om inte det jag saknar (person eller situation) finns hos mig.  

Sorg och saknad är känslor som vi ska bejaka och vara närvarande i. Jag själv lyckades tidigare inte få kontakt och tillåta mig dessa känslor utan valde att vara duktig och gick in i att göra. 

Det är när vi fastnar i vår sorg och saknad som vi kan få problem. Då fyller sorgen eller saknaden istället en funktion för oss och har en vinst. Vinst, det låter konstigt men det är precis det det handlar om, annars hade vi valt att inte vara där. Självklart är detta en process som tar tid men det är alltid ett val. Valet kan då vara allt från vem är jag om inte denna, detta finns? Min egen självömkan eller andra "fördelar". 

Att komma ur detta handlar om att se på oss själva och se vilka beslut vi fattar efter att saknaden eller sorgen uppstod. Innehåller våra val en utdragen process kanske det handlar mer om mig än om det som skett. 

Jag talar ofta om att vi ska ha tillit till processen och det är sant men det är inte alltid processen styr oss rätt. Men gör vi rätt då sker det som ska ske när processen har värkt klart. När vi mognar kommer en förändring att ske. För vissa är det att självömka tills man inte står ut med sig själv för andra att se syftet med det man själv gör och därifrån hitta en väg ur.

För mig har min sorg och saknad i vissa delar varit en väldigt utdragen process som också skett under mina utbildningsår men som också varit lärorika. När jag kunde se mina syften hittade jag en väg. Jag stod inte ut med mig själv och förstod att allt val var mitt eget och vill jag därifrån är det mitt eget tänk jag behöver ändra på.När min sorg och saknad belastade det liv jag levde var det till slut inte värt mödan.

När jag befinner mig närvarande här och nu och kan släppa min historia i nuet och se mig själv som en hel person som redan har allt släpper också saknaden och sorgen kraft. Jag accepterar det som hänt och förlåter mig själv för den självcentrering jag haft under processen.

Hur är det för dig, har du lätt för att fastna i din egen saknad och sorg? Kan du tillåta dig att vara ledsen och känna saknad och sorg? Hur har du gjort för att ta dig därifrån?