Jag ensam

Jag känner mig ensam i ibland. Idag inte alls på samma sätt som tidigare men det kommer över mig. Ensamheten har varit ett av mina skäl till att välja mina tidigare strategier. Flera av dessa handlade om att inte vara ensam. Problemet, visade det sig vara att alla dessa ledde till att jag blev ensam.

Ensam. Jag smakar på ordet. Jag ensam. Jag vill verkligen vara själv ibland och hitta mig själv, vara med mig själv men ibland blir det för mycket. Ibland vill jag vara med andra i relation på något sätt, med partner, med vänner, i olika sammanhang, mina barn, släkt och andra. Det blir mycket roligare så men ibland blir också det för mycket och för inlåst. Vad vill jag egentligen? Hur vill jag ha det? När blir jag nöjd med just detta?

Ensam, vara själv. Orden leker i mig och väcker olika känslor.

Kanske är det så att jag aldrig kommer att bli tillräckligt nöjd.

Strategin att jaga "inte ensam" har med min jakt på att bli bekräftad som jag och jag söker det utanför mig själv. Så länge jakten finns där är det ett grundelement i mig som inte är i balans. En grundbult som ligger och gnager i mig som inte riktigt fått se dagens ljus. Kanske finns det vinster av att självömka för mig. 

Så länge jag behöver finna mig själv utanför mig själv skapa det självömkan, oro och frustration. Detta gör att min jakt fortsätter. Lugnet infinner sig inte. 

Alla andra men inte jag är i ett sammanhang, alla andra är älskad men inte jag, alla andra planerar med andra men inte jag. Så går mantrat. 

Nu säger ni kanske: "- Vi är ett flockdjur så det är klart att det är så här." 

Jo det är sant men ändå är det inte min lösning och vad hjälper det. Det finns där och det påverkar mig och jag är vägen för att leva med det. Det är en del av mig som jag behöver acceptera. Jag finns till för mig andra finns till för sig kanske vi möts. 

Jag är den enda som kan påverka min ensamhet. Jag kan inte skylla på någon. Vill jag inte vara ensam, träffa någon.Vill jag vara själv var själv. 

Jag behöver vara ärlig med vad jag vill och vad jag inte vill och vara tydlig med det i relationer med andra så agendan blir tydlig. När jag är oärlig skapar det ensamhet. 

Känslan av ensamhet ligger i mig själv. När jag accepterar att jag är ensam och är ärlig ökar chansen till att jag själv kan förändra det. 

Det är inte möjligt att jag inte lever i ett sammanhang, jag lever i ett sammanhang varje dag. Allt är ett sammanhang men jag har inte alltid haft så lätt att se det. Jag har inte sett vad jag egentligen haft utan sett det jag inte haft. 

När jag är tacksam för det jag har finns allt och jag är här och nu, när jag är otacksam och självömkar är jag fast i min historia eller min framtid. 

Bekräftelsen finner jag i mig själv genom att vara närvarande i det jag är och har. Just nu är jag inte ensam eftersom jag redan har allt inom mig. Inte sedan, inte då. Just nu har jag allt inom mig och är allt. Hur kan jag vara ensam då? Just nu finns inte det problemet för jag är min egen bekräftelse. Jag är, jag duger och jag älskar. Jag är i balans där självömkan saknar plats. 

Hur är det för dig? Känner du dig ensam ibland? Vad gör du för att acceptera att det just då är så? Är det bra att självömka ensamhet för dig? Har du vinster av det?