Offrar mig själv

Varför förhandlar jag bort mig själv. Finns det någon som jag offrar så blir det mig själv. Nu låter det heroiskt men det är åt helsike. Syftet är nämligen fel. Syftet är att få inte att ge. Självuppoffrande har oftast det syftet, inte alltid men ofta. 

Skälen att det blir så här är att jag har en bristvärdering som får mig inte vilja utsätta mig för vissa saker, bär på en skuld eller en skam (allt handlar om rädslor) som får mig att kompensera genom att "offrar" mig själv. Offra genom att se till att det jag känner eller tycker får stå åt sidan.  

Jag är och agerar utifrån den jag är och mina inre syften, men samtidigt har jag inte accepterat den jag är vilket gör att jag utåt vill uppfattas som någon annan. För att dölja mitt inre jag förhandlar jag bort mig själv.

Lösningen ligger att i varje stund vara ärlig mot mig själv och acceptera den jag är i alla delar och stå för det både för mig själv och för andra. Både i mina syften, tankar, känslor och handlingar. 

När jag gör det på detta viset har jag inget att dölja och inget att vara rädd för. Jag är den jag är både i mig själv och utanför mig själv. 

Hur är det för dig? Offrar du dig själv för andras behov och dina egna inre syften? Behöver du accepter den du är och vara ärlig med det även utåt?