Var glad för helvete

Var glad för helvete. Jag ska alltid vara positiva, glada, lyckliga, på väg, framåt, på topp, finfint osv. Visa inte hur jag känner det, tala bara om att allt är bra. Avslöja inget. Andra ska inte tro annat än att allt är bra. Samma gäller alla de råd jag får om att må bra: "- Se till att vara glad så är du glad. Tar du hand om dig så mår du bra. Le och du kommer att le inom dig." Allt detta är inte fel. Det fungerar delvis genom att om jag ler så får kroppen en ny känsla som gör att jag också kan le inombords. Men jag tror det är viktigt att låta alla känslor som vi har finnas. Det är ok att bli ledsen, det är ok att bli glad, arg, osäker, fundersam, elak, sur eller vad det nu är jag blir och känner. Det är känslor som ska ut. Om jag lagrar dessa och har en leende fasad blir det bara värre för mig själv. Jag behöver tillåta mina känslor, men inte fastna i dom, jag behöver visa mina känslor men öka min insikt om varför jag känner. Jag behöver känna mina känslor, tänka mina tankar och göra mina handlingar men inte fastna i något av det.

Allt detta är en rubrik på min blogg som jag funderat över under lång tid och som ibland gör mig lite beklämd. Vissa saker är tillåtna men inte andra. Samhället kräver "intebekymmer", samhället vill att det ska vara bara bra. Vänner står ut med att jag visar alla mina känslor men de står inte ut med att jag har bekymmer för länge, lagom är ok men inte för länge då tar de avstånd. Det är i sig bra för det är deras ansvar om sig själva.

Alla mina känslor vill jag få tillgång till och de är ok. Jag vill bli riktigt ledsen, arg, bedrövad, rädd och jag vill bli riktigt glad, orädd, lycklig, harmonisk och allt det som finns däremellan. Jag vill visa mig allt detta för det är jag värd. Men jag vill hitta vägar att aldrig fastna i det för det är inte jag.

Jag har tidigare haft lätt för att fastna i känslor och det har också varit mina känslor som drivit mig. De ska få se. Jag är inte sådan. Detta var ett skitställe. Vilket skitprogram. Vilket skitlag.  Jag tystnade och förblev tyst, jag överreagerade och fastnade i det. Allt jag gjort har ibland tenderat att bli besatt. Det har bara varit så. Det har varit en fördel ibland men det har också förgjort mig om jag inte gjort det med rätt syften.

Känslor är rätt. det är rätt att känna och då alla mina känslor oavsett vad någon annan vill eller önskar men jag vill inte ge mig rätten att fastna i det. Gör jag det så tjänar detta ett syfte, jag har en sjukdomsfördel av det som jag behöver fundera över.

Coachning handlar om att se framåt och se mina möjligheter med utgångspunkt på vad jag känner och tänker och hur det påverkar mina handlingar. Bli inte rädd för att peta i din egen historia för där finns alla dina känslor som du behöver lyfta in i nuet. Inte för att fastna i men för att få leva ut och befria dig från dessa för oavsett vad du tror så är de ett hinder för dig på samma sätt som det var för mig.

Vad glad för helvete när du vill men var ledsen eller arg för helvete när du vill det för att få ut dina känslor så att det gör dig frisk. Fastnar du, fundera över vad du har för fördel av att fastna i det.

Hur är det för dig? Är du glad alltid på ytan men något annat inom dig? Har du känslor inom dig som du inte vågar visa. Vad gör du av med dessa känslor?