Acceptera olyckan

Vi jagar lyckan och jag antar att den finns i allas nyårslöften och planer för framtiden. Kanske inte minst facebook är vi glada i att tala om hur lyckliga vi är. Lyckan ska bara finnas där och gör den inte det är vi bedrövade och olyckliga. Andra verkar ha det jag saknar. Andra uppnår det jag inte ens kan komma i kontakt med. Allt är så lyckligt, alla är så lyckliga men inte jag. Hur lätt är det inte att tänka på detta sätt.

Stora helger kommer känslan över mig ibland hur jag ser andras planering och förverkligande av just sin helg och sina spännande möten. Jag ser andras men inte min. Den finns, men det är andras som jag ser och som tycks glänsa. Jag söker utanför mig själv istället för att se det jag faktiskt har.

I mitt liv kunde jag aldrig förstå från början att alla mina misslyckande och mina handlingar som skapade all min tidigare bedrövelse senare i livet skulle bli min lycka. Jag kunde då aldrig förstå att mina brister i livet skulle bli min lycka som ett redskap i arbetet med andra människor.

Lyckan är nått jag kan få tillgång till men det är lika självklart att jag kan få gå vägen via olyckan. Olyckan är följeslagaren till lyckan och en del av livet. Det är sådant som är positivt och sådant som är negativt. När jag väljer att fokusera på att jaga lyckan behöver jag samtidigt acceptera olyckan för den är lyckans följeslagare. Det liksom ingår i paketet. Hur många misslyckandes har inte gjorts innan lyckan kom. Det jag som utomstående får reda på när det sker en lycka är just enbart lyckan, sällan eller aldrig all olycka som genomlevts.

Jag behöver glädjas allas lycka särskilt för jag vet vilken olycka de fått genomleva för att komma dit.

Lyckan kommer lyckan går,....den som kan leva med olyckan lyckan får. Nej den går inte så men det skulle passa utmärkt för jag tror att det är precis på det sättet. Lyckan finns i oss alla särskilt om vi kan acceptera att olyckan finns som en del av livet. Kanske är det så att för att få lyckan behöver vi förstå att olyckan gör dess sällskap, det liksom ingå i paketet.Om jag förstår att det krävs misslyckanden för att lyckas är ett nederlag aldrig förödande utan en naturlig del i det som sker. Ungefär som att efter regn kommer sol.

Ser du olyckan som en förbannelse och ett nederlag eller kan du acceptera att den är en del av ditt lyckande?