Tystnad

Det har varit tyst drygt ett dygn från denna blogg. 

Tystnad är både fridfullt och skrämmande för mig. Tystnad har en stor kraft och är just den punkt mellan det jag sagt och det jag ännu inte sagt. Det är punkten mellan min känsla och den känsla jag ännu inte känt. Det är avslutet av en handling innan nästa handling. 

Tystnaden ger mig möjligheter.

Tystnad ger mig möjligheter att betrakta och ta in. Tystnaden skapar det utrymme som får min hjärna och mitt intellekt att tänka efter. Är jag ensam, är jag glad, är jag utsatt, vilar det frid i mig och t.ex. är jag i balans. Tystnaden ger utrymme för mina känslor att visa sig utan att bli störd av annat. 

Tystnaden kan både oroa och ge mig ro.

Tystnaden blir mitt val för att välja om det är bra eller mindre bra. Tystnaden öppnar mina sinnen för det goda men också för det mindre goda. Därför har den också möjlighet att vara skrämmande. Hur jag väljer att ta in tystnaden styr vilken upplevelse jag får. 

Det finns en tystnad som sker utanför mig och det finns en tystnad som sker inom mig. Det är tystnaden utanför mig som har möjlighet att skrämma mig mest för då hörs avsaknaden av tystnaden inom mig. 

Det är också tystnaden inom mig som ger mig möjlighet att välja tystnaden utanför mig som något välkommet.

Tystnaden utanför mig är lätt att distraheras genom att ständigt vara upptagen, ha mycket att göra, träna, ha en massa projekt, vara förälder, vara förälskad, jobba för mycket, vara beroende av någon eller något osv. 
När jag väljer att distrahera mig väljer jag också bort mig själv eftersom jag väljer att inte lyssna på mig själv. Vad säger mina tankar, vad säger mina känslor och vad säger min kropp. Jag väljer då att inte vara närvarande i mig.

Det är kanske därför mindfulness och meditation kan hjälpa människor att hitta sin inre ro och styrka. Jag får verktyg för att lyssna på tystnaden inom mig. Jag får hjälp att skapa denna tystnad.

Tystnaden handlar om att stanna upp och se vad som händer runt omkring mig men också för att se vad som händer i mig. Tystnaden skapar min närvaro.

För mig är tystnaden välkommen även fast jag ibland skulle önska precis tvärt om. Jag accepterar att det är tyst även fast det ibland plågar mig. Jag vet att det är läkande när jag kan sortera mina rädslor från det goda det ger. De ger mig ett lugn när jag vågar vara kvar i min tystnad. Det är när jag inte ännu nått den inre tystnaden som rädslorna lever sitt eget liv.

Vågar du stanna upp och lyssna på andra och dig själv? Vågar du stänga av för att ha ett samtal med dig själv? Blir tystnaden för svår för dig i bland? Berätta gärna.